Där kom det.
Terese blänger surt på Jennifer.
Det där nästan obemärkta leendet i ena mungipan. Och så den där förbannade blicken. Nonchalant och kall.
Det är något obehagligt med den. Som att hon alltid vet något ingen annan vet.
Men det spelar ingen roll. Slobodan hade haft bråttom till lärarrummet idag, och klasskamraterna försvann på ett ögonblick ut på rast, så hon hade haft gott om tid att plocka ur en näve av röstlapparna i röstkrukan och ersätta dem med sina egna med sitt eget namn på.
Jennifer kunde glömma att få bli Lucia.
Hon har ju inte ens långt hår, tänker Terese och fnyser till innan hon vänder sig om börjar gå bortåt i korridoren med Jennifers blick inborrad mellan skulderbladen.
”Okej, då ska vi se då, hur ni har röstat!” säger Slobodan och lyfter röstkrukan med ett leende.
Terese flinar bort mot Jennifer.
Jennifers min är densamma som förut. Överlägsen. Kall.
Kylan i blicken letar sig in i Tereses bröstkorg, omsluter henne i ett par sekunder och får henne att darra till.
Jävla häxa…
Hon skakar av sig obehaget och vänder sig åter mot katedern.
Slobodan ställer ned krukan och drar upp den första lappen, vecklar onödigt långsamt upp den och börjar läsa.
På whiteboarden har han skrivit ”Terese” och ”Jennifer” bredvid varandra tillsammans med ett varsitt lite klumpigt ritat hjärta och överskriften LUCIA 2020.
Det var på vippen att det inte skulle bli något i år på grund av Coronan, men skolan hade med hjälp av Folkhälsomyndighetens bedyrande att barn inte smittar beslutat att ändå ha ett luciatåg.
Vi kan alla behöva lite ljus i dessa dystra tider hade resonemanget gått.
Slobodan harklar sig ljudligt. Klassen lystrar.
”Terese”, läser han och drar ett streck på whiteboarden under Tereses namn. Han sticker ned handen i krukan, drar upp en ny lapp och vecklar lika långsamt upp den.
Fabian längst bak i klassen suckar högt och sätter huvudet i händerna med en uttråkad min.
”Jennifer”, fortsätter Slobodan när han äntligen vikt upp den lilla papperslappen.
Det rycker till lite i Tereses vänstra öga. Trots att hon vet att Jennifer inte har en chans ogillar hon att höra hennes namn för det betyder att någon i klassen faktiskt har valt henne och inte Terese själv. Hon sveper hastigt med blicken över klassrummet för att se om någon ser särskilt glad över att Jennifer leder röstningen men kan inte tolka sina klasskamraters miner.
Nästa lapp har även den Jennifers namn, och nästa efter den.
Terese stirrar paralyserat på de tre strecken under Jennifers namn, och sedan på det ensamma under hennes eget och känner hur kallsvetten bryter fram i pannan.
När Slobodan läser upp Jennifers namn för fjärde gången sväljer hon hårt och öppnar mobilen med darrande händer. Hon klickar otåligt upp Snapchat och scrollar hastigt igenom flödet på jakt efter ledtrådar men hittar ingenting. Det är samma gamla vanliga saker; tjejernas selfies i svåra positioner filtrerade till oigenkännlighet eller korta videoklipp på deras husdjur som gör något roligt, killarnas videoklipp från fotbollsträningar, när de spelar Fortnite på datorn eller när de eller deras kompisar gör fula miner. Och så lite klipp på julgranar, stjärnor och annat julrelaterat, men ingenting där de säger vem de vill ska bli Lucia.
Terese lägger besviket ner mobilen på bänken.
Slobodan drar återigen en ny lapp ut krukan.
”Terese!” läser han högt och ler mot Terese.
Tereses hjärta stannar genast upp i bröstet och tar sedan ett par lyckliga skutt på raken.
Nu! Nu! Nu!
Hon ler tillbaka. Det är hennes Fröken Sverige-leende som hon övat på framför spegeln ända sedan hon var åtta – ett blandat uttryck av att vara smickrad, generad och låtsad förvånad på samma gång.
Sedan kommer de; lapparna med hennes namn. Slobodan läser upp dem en efter en. Jennifers namn dyker förvisso upp mellan varven men strecken under Tereses namn samlas i allt snabbare takt.
När alla rösterna är upplästa och nedskrivna på whiteboarden står det klart.
”Grattis Terese! Du är korad till årets Lucia!”
Slobodans utropande av vinnare emottas med en trevande applåd och klasskamraternas förvånade blickar. De ser sig om i klassrummet, försöker utröna vilka det är som röstat på Terese. Ingen av dem har haft intrycket av att någon av deras kamrater skulle ha röstat på malloppan Terese.
Men röstat är röstat.
Terese flinar upp sig och skyndar fram till katedern. Hon tar högtidligt emot luciakronan och vänder sig sedan mot klassen med klippande ögonfransar och sitt patenterade skönhetsdrottningsleende.
”Taack så mycket!” säger hon och råkar i glädjeyran till och med niga. Hon sätter stolt kronan på huvudet, gör ett handhjärta mot klassen och kilar nöjd tillbaka till sin plats.
”Okej tjejer och killar, då ses vi i morgon bitti klockan 07.00 i gymnastiksalen. Glöm inte era tärnsärkar och tomtenissekostymer och allt sånt där. Och grattis igen Terese.”
Rastklockan som förkunnar skoldagens slut ringer. Klassen reser hastigt på sig och alla skyndar ut.
Jennifer, som precis som Terese dröjt sig kvar, glider obemärkt upp bakom henne och viskar i hennes öra: ”Jag vet att du har fuskat.”
Terese flinar mot henne.
”Jaha vadå, tänker du anmäla mig eller? Lex Lucia typ?” skrattar Terese.
Jennifer ger Terese ett slugt leende och klappar henne lite för hårt på axeln innan hon försvinner ut ur klassrummet.
Jävla häxa…
”Men hur kan de anordna ett luciatåg nu?” utbrister mamma Ingela.
”Men hallå, det är i gympasalen. Den är typ skitstor, och alla föräldrar ska sitta på läktaren långt ifrån varandra. Och ni får stå i sån där Coronakö med typ flera meter mellan er när ni ska in också har Slobodan sagt.”
”Jag förstår ändå inte vad det ska vara bra för.”
”Det är ju bara för att du vill sitta kvar hemma i pyjamas och jobba ju. Jag ska faktiskt vara Lucia!”
Ingela skakar på huvudet med en kärleksfull blick på sin dotter.
”Ja gumman. Det är såklart du ska”, säger hon och stryker Terese ömt över kinden.
”Pappa du kommer väl också?” frågar Terese.
Pappa Klas svarar inte. Han sitter djupt försjunken i något slags skittråkigt kalkylark på laptopen.
”Pappa?!”
”Mmmm…”, svarar han frånvarande.
”Meh! Kommer du i morrn?”
Pappa Klas släpper motvilligt blicken från datorskärmen och stirrar tomt på sin dotter. Sedan spricker han upp i ett leende.
”Javisst gumman.”
”Bra!” säger Terese.
Hon är nöjd så.
”Vad var det där om?” frågar Klas Ingela när Terese försvunnit in på sitt rum.
”De ska ha Luciatåg i skolan i morgon.”
”Aah…”
”Aah? Är det allt du har att säga om det?? Aah?”
”Vad ska jag säga då?”
”Det är en pandemi därute! Man ska undvika stora folksamlingar.”
”Det är väl bara föräldrarna till klassen.”
”Det går tjugotvå stycken i Tereses klass. Om hälften av dem har två föräldrar som kommer och hälften en som kommer så blir det en bra bit över femtio personer med barn och allt!”
”Det går nog bra. Barn smittar ju inte. Du, jag måste faktiskt göra klart det här nu”, säger Klas och pekar menande på laptopen med en ursäktande min.
”Okej, har alla kommit?” frågar Slobodan.
Klassen nickar.
”Bra. Då kan ni byta om i respektive omklädningsrum, och så samlas vi här bakom skjutväggen på en gång sen. Klockan är tio över sju nu så vi har nästan precis tjugo minuter på oss. Marie och Farzad går ut och tar hand om kön med föräldrar så länge.”
Vikarie-Marie och Slöjd-Farzad nickar och försvinner bort mot entrén.
Terese fingrar på luciakronan i väskan. Hon ser sig om bland klasskamraterna. Jennifer syns inte till.
Eller jo, där är hon ju.
Men vad fan har hon på sig?
Jennifer kommer gående över golvet i en lång svart klänning med puffärmar och spets runt kragen och handlederna.
Den ser ju fan ut som något från typ 1800-talet, skrattar Terese inombords.
Jennifers korta mörka hår är tuperat så att det spretar åt alla håll och hon har sminkat sig med en gråsvart ögonskugga som ger henne sjukligt mörka ringar runt ögonen. På huvudet har hon vad som mest liknar en törnekrona där fyra svarta ljus är fastsatta med svart eltejp.
Martin flinar och buffar Laban på axeln. Han viskar något till honom och de skrattar tyst. Terese flinar också men stelnar genast till när Jennifer vänder sig mot henne.
Där är det igen.
Leendet i ena mungipan.
Den kalla blicken.
”Men Jennifer, vad är det här?” frågar Slobodan och gestikulerar med handen längs Jennifers svarta 1800-talsklänning. Han låter inte arg på något sätt, bara förvånad.
Jennifer vänder sig mot honom.
”Har du aldrig sett en Lucia nångång eller?” svarar hon.
”Jaha, men ska inte Lucia vara vitklädd?” frågar Slobodan vänligt.
Jennifer rycker på axlarna.
”Är väl en svart Lucia.”
”En svart Lucia? Jaha. Jamen det är ganska fint faktiskt”, säger Slobodan uppmuntrande.
Fint? Han är ju helt bäng! tänker Terese.
”Okej, kom igen nu. Byt om nu alla”, uppmanar Slobodan klassen. ”Dom är snart här nu, föräldrarna.”
Drygt tio minuter senare radar alla ombytta och klara upp sig bakom gymnastiksalens skiljevägg. Bakom den hörs ett svag sorl och Slobodan kikar ut genom öppningen intill väggen. Han nickar nöjt.
”Dom är här nu”, viskar han och plockar fram en tändsticksask. ”Egentligen får vi inte använda eld härinne men jag tycker att ett riktigt luciatåg ska ha riktiga ljus, tycker inte ni det?”
Klassen nickar.
”Var försiktiga bara”, säger han så strängt han kan, vilket inte är särskilt skräckinjagande. Slobodan är en vänlig själ. Varm och glad och väldigt sällan upprörd eller arg. En av de bästa lärarna på hela skolan tycker de flesta.
Han går från bakersta paret i tåget och tänder ljusen ett efter ett.
När han kommer fram till Jennifer och Terese ser han på dem med ett vänligt leende.
”Ska ni gå tillsammans då kanske?”
Terese hajar genast till.
Aldrig! tänker hon. Där går gränsen!
”Men alltså, i ett riktigt luciatåg är det ju en Lucia längst fram och det var väl det det var? Ett riktigt luciatåg, sa du inte det?” utbrister hon upprivet.
Slobodan ger Jennifer en frågande blick.
Jennifer rycker obrydd på axlarna till svar.
”Dåså”, säger Slobodan och tänder sedan ljusen i Jennifers och Tereses ljuskronor. ”Nu kör vi!”
Terese lägger handflatorna mot varandra och börjar gå. Bakom henne börjar klasskamraterna trevande sjunga.
”Natten går tunga fjät, runt gård och stuva…”
Utspridda på läktaren sitter föräldrar i par eller enskilt på stort avstånd från varandra, helt enligt restriktionernas påbud. Terese kan se deras gnistrande leenden och blänken i ögonen i det svaga skenet från stearinljusen.
Några tar genast upp sina mobiltelefoner och börjar ivrigt vinka åt sin son eller dotter samtidigt som de fotograferar febrilt. Ljusblixtarna från mobilkamerorna ger henne en rysning av välbehag. Rysningen övergår därpå till en våg av värme som sköljer genom hela hennes kropp och kan inte låta bli att dra på mungiporna. Kort därefter ökar hennes puls och värmen i kroppen stiger ytterligare.
Men något känns fel.
Värmen slutar att vara behaglig och lägger sig istället på en mer besvärande nivå.
Något är definitivt inte som det ska, tänker hon och skruvar oroligt på sig. Samtidigt börjar hettan – för nu är hon inte varm längre utan het – vandra uppåt, från ryggslutet och upp mot huvudet. Det svider och pannan känns fuktig.
Svettas jag? tänker hon panikslaget. Syns det?
Hon skakar av sig tankarna och försöker fokusera på sången men hettan i kroppen och framförallt i huvudet blir allt intensivare, och nu känner hon också hur något vått börjar rinna nedför hennes ena kind.
Åskådarna har lagt ifrån sig sina mobiler och stirrar på henne med vidöppna ögon. Ingen säger något.
Vad är det som händer? tänker hon. Är det feber? Har jag fått Corona nu bara sådär?
Sekunden efter bränner det till ordentligt och hon vacklar till. Hela hennes huvud är som en kokande kittel.
”Svettas jag?” ropar hon högt rakt ut i luften. ”Gör jag det?!”
Åskådarna svarar inte. De som inte stirrar på henne med gapande munnar tisslar tyst med varandra eller pekar på henne med darrande fingrar.
”Men säg nåt då!” skriker Terese. ”Brinner det?!”
Hon för hastigt upp handen mot huvudet och sliter av sig ljuskronan. Ett sus av röster går genom luciatåget bakom henne. Hettan i skallen är nu på en nivå som endast kan likställas med känslan när man går för nära ett stort majbål och hon tar sig desperat om huvudet. Men händerna sjunker bara in i något mjukt och kladdigt samtidigt som det våta som i en flod sköljer över hennes ansikte och letar sig in mellan hennes läppar. Det smakar järn och sött och paniken hugger tag i hennes bröst.
Till slut kan en kvinna bland åskådarna inte hålla sig längre. Hon reser sig upp och skriker.
”Hon smälter ju!! Vad fan är det som händer! Hjälp henne då!!”
Terese tittar skräckslaget ned på sina händer. Mitt framför hennes ögon ser hon hur de börjar bubbla och sakta lösas upp i en geggig sörja som droppar ned på golvet, över hennes fötter ända tills all vävnad försvunnit och blottar det nakna skelettet.
Hon vill skrika men rösten bär inte så hon vänder sig om mot sina klasskamrater för att söka hjälp.
Och där är det igen.
Det där nästan obemärkta leendet i ena mungipan.
Den kalla blicken.
Jävla häxa! flämtar Terese och faller sedan ihop i en blöt pöl mitt på gymnastiksalens golv.
♦♦♦
