Ursprungligen publicerad december 2017
”Vart kommer jultomten ifrån?”
”Kiruna.”
”Varför Kiruna?”
”För att han kommer därifrån.”
”Men varför? Är han född där?”
”Jag antar det. Sara, ska vi ha brysselkål i år? Måste vi det? Ingen gillar det ju egentligen.”
”Det hör till, så ja.”
”Hampus på dagis säger att han kommer från Finland.”
”Mm, kanske det. Det blir ju ändå bara liggande, ingen gillar det ju.”
”Men sluta gnälla Steffe, ingen gillar brysselkål.”
”Så varför ska vi ha det då?”
”För att det är jul såklart!”
”Men han pratar ju svenska ju fast han kommer från Finland?”
”Det finns många som kommer från Finland som kan prata svenska. Men en liten påse i så fall, vi kommer ju bara att få kasta det ändå.”
”Som på båten?”
”Ja, precis.”
”Hanna, gå och borsta tänderna nu, det är läggdags har vi ju sagt.”
”Köttbullarna då? Ska vi göra dem själva i år?”
”Jag har borstat tänderna!”
”Snälla Hanna, sluta larva dig nu, vill du inte ha några julklappar?”
”Joo!”
”Gå och borsta tänderna då, nu. Nej, jag orkar inte stå och rulla, ta en färdigpåse.”
”Jag tycker alla fall det är konstigt att han kommer från Finland, för varför kommer han hit då och inte till Finland?”
”Han är nog där också. Är det något annat jag ska köpa?”
”Ja, brysselkål.”
”Men det har jag ju redan skrivit ner.”
”Nä, då är det bra. Hanna, kom nu. Nu går vi och borstar tänderna.”
Han vaknade med det berömda rycket i soffan. TV:n stod på. Någon av de otaliga amerikanska programmen om mordutredningar där de letade bevis rullade. Sara sov i sovrummet på övervåningen och katten i fönstret nedanför elljusstaken med hakan i mossan. Sjuka djur. Han hade alla kläder på sig. I hörnet lyste julbelysningen i den klädda granen. Han sneglade på klockan: 04:34.
Fan! Inte inatt igen!
Det var en dryg timme kvar innan han måste gå upp till jobbet.
Skitsamma, lika bra att gå upp nu.
Han smög in i köket och måttade upp några koppar kaffe i bryggaren och slog på den, sedan uppför trapporna till sovrumsdörren och stängde den så tyst han kunde för att Sara inte skulle vakna. Hon skulle vara grinig på honom hela dagen om han väckte henne såhär långt innan hon måste upp. Hon behövde sin skönhetssömn bättre än honom. Inte för att hon inte var snygg, utan för att hon helt enkelt inte fungerade utan sina åtta timmars sömn. Han hade aldrig varit så känslig. Det var sällan han sov mer än fyra timmar i sträck. Faktum var att han inte kunde minnas när han sist gjorde det. Inte ens om han festat dagen innan sov han särskilt länge i ett sträck. Istället slumrade han till lite då och då under hela dagen efter, och nuförtiden dagen efter dagen efter också.
Vad fan hände med min rock’n’roll? tänkte han medan han slog upp kaffe i en kopp.
Han ställde tillbaka kaffekannan i bryggaren och förde koppen mot läpparna, blåste på det heta kaffet och stirrade tomt framför sig. Något lät ute i hallen – ett klonk som av något som slog emot snöskyffeln som stod innanför dörren – och i ögonvrån såg han hur något fladdrade förbi dörröppningen. Halvfyra-femsnåret på morgonen var kattens bästa tid. Ibland var det rena cirkusen i vardagsrummet och det var ofta han vaknade av att något for i golvet när hon rusade omkring. Han fattade aldrig det där – att hon kunde se ut att sova djupt ena sekunden, och nästa vara helt galen.
Ytterligare ett klonk hördes utifrån hallen.
Herregud… tänkte han.
När han druckit ur kaffet var klockan tio i fem och han började känna sig pigg fast det var kolmörkt ute.
Kaffe is the shit.
Han gick tillbaka in i vardagsrummet och vidare bort mot badrummet för att ta sin morgondusch en halvtimme tidigare. Skönt med lite extra tid. Då kunde han ta en lång dusch för en gång skull. Kanske onanera innan också. Det var inte ofta det hände. Och ännu mer sällan det hände nåt mellan Sara och honom. Det hade Hanna sett till. Inte för att han inte älskade sin dotter, för det gjorde han såklart, men sexlivet hade knappast vunnit på att skaffa barn. Han sneglade på katten som låg i fönstret i samma ställning som tidigare, med hakan i mossan. Han gav öppningen ut mot hallen en blick där snöskyffeln stod och klonket hörts för bara en liten stund sedan, sedan tillbaka till katten som sov djupt.
Hur fan är det möjligt? tänkte han. Sjuka djur.
När han kom ut ur duschen var Sara och Hanna redan uppe och på väg ut.
”Steffe, handlar du sen då?
”Jaja, det sa vi ju igår kväll. Ska ni gå redan?”
”Jag vill komma hem i tid. Handlar du sen?
”Ja, vi bestämde ju det igår kväll sa jag.”
”Ja, jag ville bara kolla.”
”Det vill du ju jämt.”
”Men du behöver inte bli otrevlig, jag frågade ju bara.”
”Jag är väl inte otrevlig, jag påpekade bara att vi redan bestämde det igår. Du behöver inte tjata på mig, jag är inget dagisbarn.”
”Men Steffe, nu är du faktiskt orättvis, jag frågade bara om du tänkte handla sen!”
”Och jag sa att det bestämde vi redan igår, så ja.”
”Sluta vara så barnslig!”
”Ja, om du slutar vara morsa och behandla mig som ett barn!”
”Jaja, skitsamma, vi måste sticka nu. Kom Hanna, dags att gå!”
”Jag vill inte!”
”Men sluta larva dig nu, vi ska till dagis. Det är kort dag idag sen är det flera dagar du kommer att vara hemma!”
”Jag vill inte!”
”Kom nu!”
Sara såg uppfordrande på honom som om hon sökte hans hjälp. Han suckade och gick fram till dottern, satte sig ned på huk och tog hennes ansikte mellan sina händer.
”Lilla gumman, det är bara fyra timmar, lyssna på mamma nu. Vi har jättemycket att göra idag.”
”Men jag vill stanna här!”
”Men du kan inte vara här själv gumman, jag ska också till jobbet. Och vet du, ikväll ska vi göra julskinka och käka knäckemackor med skinka och senap, det gillar ju du eller hur?”
”Jaaaa!”
”Ja, men då måste jag och mamma gå och jobba först så att vi har råd att köpa det, och jag lovar dig att det är mycket roligare på dagis.”
”Kommer tomten ikväll också?”
”Nej, han kommer ju i morgon. På julafton vet du väl.”
Sara greppade tag i Hannas hand och drog lätt i den.
”Så gumman, nu går vi, säg hejdå till pappa nu.”
”Hejdå.”
”Hejdå älskling.”
Han kramade om dottern och pussade henne på nästippen. Det framkallade ett gurglande skratt hos henne och han log varmt mot henne. De hade i alla fall fått ett sött barn. Vissa andras ungar var ju fula som stryk. Bra gener, tänkte han.
Sara och Hanna försvann bakom hörnet av huset till garageuppfarten där bilarna stod parkerade och han stängde ytterdörren efter dem.
En halvtimme senare var han själv på väg – nästan 45 minuter försenad fast han varit uppe innan Sara och Hanna. Men det var skitsamma. Arbetsledaren hade redan tagit julledigt och inga chefer fanns på plats idag heller. Överenskommelsen med kollegorna såna här dagar var att de stämplade in de andra i tid om de var sena till jobbet. De brukade turas om med det där. Men det var skönt att det snart var julledigt i alla fall. Han behövde verkligen semester nu. Han fick yrsel bara han tänkte på drickabackar och pallar.
”Tjena Steffe! Fan vad du ser hängig ut idag! Ryck upp dig, det är ju bara halvdag!”
”Tja Perra. Vaknade tidigt som fan i morse, somnade på soffan som vanligt.”
”Haha, ja vem fan gör inte det. Varenda kväll ju. Har du sett till Larsa förresten? Hans truck står kvar i spiltan.”
”Nä, inte sett han, är inte han ledig då? Han brukar väl åka till morsan och farsan över jul.”
”Han skulle va här idag sa han igår i alla fall.”
”Åh fan, ja nä jag har inte sett han i alla fall.”
”Perfekt, då tar jag hans truck idag!”
Perra satte fart bort mot truckrummet så att ingen annan skulle hinna före. Larsas truck var den bästa. Lättrattad och behaglig i stolfjädringen. Hydrauliken reagerade mjukt och helt efter de små rörelserna på styrspakarna. Inte som hans; ryckiga rörelser oavsett hur försiktigt man rörde spakarna – ibland så hastiga att plastbackarna med dricka som stod löst på pall eller flaken med burkar höll på att vicka och slå i golvet, och gjorde det också då och då. Särskilt på fredagar. Om något ramlade i backen på en fredag var det fritt fram för lagerarbetarna som röjde upp att plocka på sig av de hela flaskorna eller burkarna. Oftast var det pallar med starköl som blev särskilt svårbalanserade på fredagseftermiddagarna.
Skiftet löpte på som vanligt. Inga större missöden. En och annan Snickers, och ett tiotal koppar kaffe hann han med innan han stämplade ut exakt 12:00, morsade hejdå till kollegorna med de sedvanliga god jul-önskningarna och ”Drick inte för mycket snaps nu” med det lika sedvanliga svaret ”Inte om jag hinner dricka för mycket julöl först”.
12:23 svängde han in på parkeringen till köpcentret och plockade fram inköpslistan. Han spanade ut genom vindrutan. Det var precis som han trott – knökmycket folk redan. Alla slutade ju fan vid lunch! Han fick nästan svindel bara genom att titta på eländet. Men det handlade bara om ett par kassar julkäk som borde gå att riva ihop hyfsat snabbt. Det var ju samma saker de alltid köpte varje år; julskinka, senap, rödbetssallad, en påse köttbullar, en påse prinskorv, potatis, två burkar ansjovis, lök, rödkål, en burk inlagd sill, en burk senapssill och en burk sill som de aldrig provat tidigare, revbensspjäll, julvört, kryddost till Sara (eller pensionärsost som han kallade det) och sylta till honom, några liter julmust, färdig risgrynsgröt i en sån där plastkorv, en påse nötter, mandariner, en Aladdinask, kolsyrat vatten för att skölja bort halsbrännan av den feta maten och så hans favorit; cornichons – de där minigurkorna som ingen visste vad de egentligen var bra för men som var schyssta att ha som tilltugg. Och just ja, brysseljävlakål. Saras påhitt, nytt sedan förra året. Han fick inte glömma det. Fast egentligen kanske det inte spelade någon roll. Han skulle ändå bli tvungen att dra iväg till kvartersbutiken minst ett par gånger till innan julafton – alltid var det något man glömde, hur många jävla inköpslistor och förberedelser man än gjort.
Julhysterin inne på ICA Maxi var total.
Julmusik strömmade med lite för hög volym ur högtalarna som tycktes vara uppsatta överallt i hela varuhuset så att man helt enkelt inte skulle kunna komma undan den, Aladdinaskarna upptravade i stora berg på minst fyra olika strategiska platser så att man påmindes om dem överallt och vid något tillfälle till slut inte kunde motstå att lägga åtminstone en av dem i korgen, erbjudanden om nötter och russin (just fan, russinen!) i gigantiska familjepåsar i stora trådkorgar som nästan blockerade kassorna. Ingen skulle få komma undan, alla skulle köpa samma saker; de saker ICA hade bestämt att folk behövde till jul; de saker folk trodde att de ville ha till jul.
Brysselkålen låg gömd mellan spenaten och sockerärterna i en frysdisk långt ifrån de andra som hade placerats om just för julen för att öka försäljningen av fryst Janssons frestelse, billiga storpack köttbullar av taskigt danskt kött och fryst julskinka i massor. Ändå var den nästan slut. Alla skulle tydligen ha den där jävla brysselkålen nuförtiden trots att ingen tyckte om den. Han undrade hur många ton brysselkål som hamnade i soptunnorna efter jul. Och fatta stanken de genererade. Om man behövde döda någon och gömma liket vore soptunnorna det bästa stället garanterat att dumpa liket på. Ingen skulle misstänka något för alla skulle ändå bara tro att det var brysselkålen som låg och ruttnade.
”Var det bra så?” frågade kassörskan mekaniskt. Hon hade ett tillgjort vänligt leende och tom blick.
Hon vill väl också hem och fira jul, tänkte han. Stackars jävel. Han nickade åt henne.
”826,50”, fortsatte hon mellan tuggummituggandet.
Eller bara ut och festa. Vad kunde hon vara, nitton? Tjugo? Inte var man särskilt intresserad av julen då? Den magin försvann väl i 13-årsåldern eller nåt sånt. Idag kanske ännu tidigare än så. Hanna var 6 år. Det var fortfarande några år kvar.
Han knackade in sin kod, tryckte ok och tackade sedan för kvittot, som man gör, fast det egentligen inte är något att tacka för – en liten sketen papperslapp som man varken läser eller sparar. Fullkomligt onödigt slöseri med naturresurser. Men det är så det är.
Det är ju så vi har ordnat det.
Han började packa i varorna i papperskassarna – de tyngsta och hårda sakerna i botten, och de lättare och mjuka ovanpå, precis som han lärt sig när han var liten och följde med mamma och handlade.
Sara gjorde aldrig så. Hon slängde bara ner prylarna på måfå, så som de låg på uppsamlingsytan.
Hon var också en sån där som aldrig vände streckkoden mot den där blippgrejen. Han brukade alltid kolla var den satt, för att göra det så enkelt som möjligt för de som jobbade i kassan. Han var så jävla snäll!
Fast när han tänkte efter så kanske det mest var för att det skulle gå fortare – han hatade att handla. Särskilt efter jobbet. Det gör ju alla.
När matinköpen var klara och han stängt igen bakluckan såg han bort mot Systembolaget. Han hade redan ett sexpack folköl hemma i kylen. Men skulle han bunkra upp lite till? Sara ville inte att han skulle dricka när Hanna var med, och det var helt okej. Men när de lagt henne och Sara gått och lagt sig skulle han bli själv i huset, förmodligen redan vid tiosnåret, och att sitta ensam uppe utan en droppe att dricka då kändes helt värdelöst.
Han tvekade någon sekund till men släntrade sedan bort till Systemet.
Inne på bolaget plockade han snabbt på sig sex burkar starköl – Arboga extra stark för säkerhets skull. Han betalade och dumpade bärsen även dem i skuffen, satte sig i bilen och svängde ut från parkeringen och satte sedan kurs mot BR Leksaker på den andra sidan av handelsplatsen. Hanna hade tjatat sedan i somras om någon gunghäst som kunde gnägga och vifta med svansen. Den var svindyr – någonstans runt 1200 kronor – men han hade bestämt sig så fort han fått lönebeskedet. Sara och han gav sällan några dyrare presenter till varandra längre så där sparade han ändå in.
Trängseln, och kön, i leksaksbutiken var om möjligt ännu mer hysterisk än på ICA. Ett tag funderade han på att skita i alltihop, bara ställa ned den jävla hästen på golvet framför sig och gå därifrån, men tvingade sig kvar i kön. Hanna skulle få den där kusen.
En fet man som luktade svett stod framför honom och skymde sikten mot kassan men han uppskattade kön till att vara omkring fem meter lång. Om folk bara rappade på med sina betalningar borde det inte ta alltför lång tid.
Han såg sig omkring. Det var glädjens högtid, en tid för frid och fröjd, värme och medmänsklighet. Ändå hatade han precis varenda kotte i hela butiken just nu.
Men han hade inga skuldkänslor; han var så gott som säker på att alla andra tänkte exakt likadant. Trängsel, och framförallt julträngsel, gör mycket med människor.
Kön gick ändå fortare än han trott och han hade snart både betalat och hunnit slå in kartongen med hästen i BR:s julpapper. Snöret struntade han i. Han trodde att de hade någon rulle hemma och han var ändå värdelös på att krulla ändarna sådär snyggt.
Det fick bli Saras uppgift.
När han kom hem stod Saras blåa Saab redan på garageuppfarten. Han baxade ut paketet med gunghästen ur bakluckan och satte det under ena armen. På vägen in kände han på motorhuven på Saras bil. Den var fortfarande varm så de hade inte varit hemma länge, och ytterdörren var upplåst.
”Hallå!” ropade han när han klivit in i hallen.
”Hejhej!” ropade Sara tillbaka någonstans uppifrån övervåningen.
Han hörde små barnfötter komma springande nedför trapporna.
”Pappa!”
”Ta det försiktigt gumman! Det är brant i trappan!”
Han såg Saras fötter komma efter dottern.
”Hanna! Vad har vi sagt om att springa i trappan!”
Hon fångade upp Hanna under armarna, lyfte upp henne i luften och ställde ned henne på ett av trappstegen, snurrade henne sedan ett varv mot sig och såg allvarligt på dottern.
”Du får ju inte springa i trappen har vi ju sagt, eller hur? Du vet ju det! Du kan snubbla och ramla, det är jättefarligt!”
”Kan jag dö då?”
”Ja, det kan du faktiskt.”
”Får inte jag några julklappar då?”
”Nej, det blir ju lite svårt då.”
”Men jag får träffa tomten?”
”Nej, inte det heller. Och inte mig eller pappa heller.”
”Aldrig mer?”
Han smög sig försiktigt uppför trappan och närmade sig Hanna med händerna utsträckta och fingrarna utspärrade som gripklor. Så satte han fingrarna i sidorna på henne och knep till.
”Nej, för då kommer dödsmonstret och tar dig!”
Hanna gav upp ett gällt tjut och började sedan skratta hysteriskt. Han lyfte upp henne och kramade om henne samtidigt som han gick tillbaka nedför trappan och ställde ned henne framför paketet med gunghästen.
Den räckte henne nästan ända upp till axlarna.
Sara skakade intensivt på huvudet mot honom med en förskräckt min.
”Har tomten redan varit här?” frågade Hanna förvånat.
Helvete! Det hade han glömt!
”Eeh… ja, eller jag mötte honom på vägen.”
Sara såg orolig ut.
Hannas underläpp började darra och sekunden efter brast hon ut i gråt.
”För fan Steffe…”
”Förlåt, jag… tänkte inte på det.”
Sara satte sig på huk framför den gråtande dottern och strök bort hennes tårar.
”Det kanske inte var tomten. Det kanske var någon annan, någon som känner tomten.”
Hon tittade menande på Steffe. Han stirrade på henne några sekunder, tillfälligt blank, men fann sig sedan.
”Ja just det. Det var en av hans nissar. Han sa att tomten inte hade plats med just det här paketet i sin släde, så han ville lämna det direkt till mig så att jag kunde köra hem det i bilen istället.”
”Men då får ju inte jag träffa tomten i morgon!” grät Hanna ännu högre.
”Jo, det är klart du får. Han har ju flera julklappar till dig. Fast lite mindre, och dom kommer han hit med själv.”
Hanna slutade snyfta och torkade bort en tår ur ena ögat.
Hon ser ut att köpa det…
”Vad är det för nåt?” frågade Hanna och pekade på det stora paketet.
”Det vet jag inte, det är bara tomten som vet. Såklart.”
Glittret i ögonen på dottern blåste definitivt faran över och han pustade ut.
Det skulle funka i år också.
Eftermiddagen och kvällen gick åt till att koka knäck, göra Janssons frestelse och griljera julskinka. Rutinen såg likadan ut år ut och år in. Men det gjorde honom inget. Han hade på senare år faktiskt börjat uppskatta julen. Det var inte bara Hannas förtjänst. Redan ett par år innan hon föddes hade han fått en mera avslappnad attityd till högtiden.
Kanske var det åldern. Kanske var det det faktum att han äntligen börjat känna sig vuxen och tagit lite avstånd från sin ungdoms vilda festdagar.
Eller kanske var det bara för att det var så sjukt gott att ta en julknäckemacka med nygriljerad ljummen julskinka med senap och en lika efterlängtad som välförtjänt julöl när Hanna bäddats ner för natten och Sara lagt sig för att läsa så att han fick huset för sig själv en stund.
Han satt och slötittade på TV4:as uppesittarkväll där diverse kändisar satt och påtade ihop dåliga julrim åt lika usla julklappar – en tradition han aldrig hade begripit sig på. Vad var det för vits med att med ett dåligt rim i stort sätt avslöja vad som fanns i paketet? Vad var det för jävla överraskning då? Det tog ju bort allt roligt med att få en present.
När programmet var slut och en gammal film från 80-talet började rulla övervägde han om han skulle ta en öl till eller om han skulle gå och lägga sig.
Hanna skulle såklart vakna tidigt och han ville inte vara bakfull på julafton.
Det var en sak han höll hårt på.
Mest för dotterns skull, men också för sin egen. Han visste med sig att han hade svårt att sluta dricka när han väl börjat, och den här julen hade han ju faktiskt bara köpt sex stycken. Han ville ha några kvar till i morgon kväll för han visste redan nu hur kvällen skulle sluta.
Hanna skulle leka med sina julklappar och somna innan tio och Sara blev alltid dåsig och trött och ville gå och lägga sig tidigt efter den feta julmaten, så han skulle bli sittandes själv även då.
Juldagen var hans. Sara och Hanna brukade packa in sig i bilen och åka hem till Saras mamma för att äta julmiddag och det var en tyst överenskommelse att han skulle stanna hemma så att Sara och hennes mamma fick lite egen kvalitetstid tillsammans och då spelade det mindre roll ifall han gick omkring med huvudvärk.
Han stängde av TV:n och reste på sig. I ögonvrån såg han samma svarta skugga som föregående natt då han vaknat i soffan fladdra förbi ute i hallen. Sedan klonket från snöskyffeln.
Han vände sig mot soffan igen. Han hade ju precis suttit och klappat katten?
Nu stod Miso under bordet och stirrade på honom med sina små oskyldiga ögon.
Han rynkade ögonbrynen. Var han så trött att han hörde i syne nuförtiden? Han behövde verkligen sova ut ordentligt någongång.
Efter att ha slarvborstat tänderna och släckt ner i huset gick han och lade sig bredvid Sara som redan låg och snarkade högljutt, utspridd över halva dubbelsängen.
Han makade försiktigt på henne. Hon grymtade i sömnen och flyttade sig motvilligt till sin egen sida.
Vid tretiden på natten vaknade han av ett kraftigt klonk nerifrån hallen.
Han satte sig spikrakt upp i sängen och ruskade försiktigt på Sara som vände sig om med ett stön.
”Sara!” viskade han. ”Hörde du det där?”
Sara gav ifrån sig några irriterade läten och lade sig tillrätta igen.
”Sara!” sa han igen. Han tände nattduksbordslampan och ruskade på henne lite hårdare. Hon vaknade till och bligade på honom med sömndruckna ögon i det plötsliga ljuset.
”Vad är det! Släck den där!”
”Hörde du? Det var ett ljud nerifrån hallen!”
”Det är väl Miso, lägg dig och sov istället!”
Han släckte lampan och lade sig ner igen men hade svårt att somna. Han kunde inte riktigt smälta att han hört samma ljud tidigare under kvällen från hallen fast Miso suttit i vardagsrummet och tittat på honom. Men inget mer ljud hördes och han slumrade så sakteliga in igen.
Tills han återigen vaknade av att han kände sig iakttagen. Han slog upp ögonen och stirrade mot fotändan av sängen. I dörröppningen stod Hanna och tittade på honom med nallen i famnen.
”Tomten är här”, sade hon.
Han satte sig upp i sängen.
”Vad säger du gumman?”
”Tomten är här. Han var i mitt rum.”
Förihelvete!
”Sara, vakna!”
Sara vaknade till och fräste åt honom men lugnade sig när hon såg att dottern var där.
”Hon säger att hon sett tomten. Han var i hennes rum. Och jag hörde ett klonk i hallen tidigare.”
”Vad är det du vill säga?”
”Ja, inte vet jag. Men jag måste ta reda på det.”
Han klev upp ur sängen, lyfte upp Hanna och lade istället henne i sängen bredvid Sara.
”Vad var det du såg gumman?” frågade Sara henne.
”Det var tomten. Han sa att jag skulle få den bästa julklappen i hela världen om jag följde med honom till hans verkstad. Han var i mitt rum.”
”Du måste ha drömt”, sa Sara lugnande och strök Hanna över håret.
”Sara, jag hörde något i hallen. Både igår natt och innan jag gick och lade mig ikväll. Och det var inte Miso. Kan inte ha varit hon.”
Sara såg ingående på honom. Så följde ett brak av något som föll i golvet i Hannas rum intill. Steffe kände hur adrenalinet greppade tag i hans kropp och började leta efter något tillhygge. Blicken föll på hårfönen. Det var ett dåligt vapen men inget annat fanns att tillgå så han greppade den med ett stadig tag och började smyga sig ut ur rummet.
”Steffe, ta det försiktigt!” viskade Sara.
”Pappa, vad ska du göra?”
”Ingenting Hanna, jag ska bara kolla lite. Stanna här hos mamma.”
”Steffe, gå inte ut där då! Tänk om det… vi måste ju ringa polisen!” väste Sara åt honom.
Han satte fingret för munnen och gestikulerade att de skulle vara tysta och smög vidare ut ur rummet. Hannas dörr stod halvt öppen. Hjärtat dunkade stumt i bröstet på honom och han kände blodsmak i munnen av att omedvetet ha bitit sig i tungan. Han smög sig försiktigt närmare, stannade till alldeles utanför dörren och tog ett djupt andetag. Sedan kastade han sig in i rummet och tände lampan med hårfönen höjd över huvudet.
Tomt.
Han gick systematiskt igenom hela huset, tände alla lampor, kände på alla fönster att de var låsta, kontrollerade att ytterdörren och altandörren var låst och larmet fortfarande på.
Ingen syntes till och inget tycktes ha rörts. Miso kikade sömnigt upp från sin favoritplats i fönstret och stirrade sedan förvånat på honom som om hon inte fattade vad han gjorde uppe nu.
Han återvände till sovrummet och skakade på huvudet.
”Inget”, konstaterade han.
”Ska vi inte ringa polisen ändå?”
”Vad skulle vi säga då? Att vår dotter kommit in till oss och sagt att tomten är här men att vi inte kunde se något misstänkt men att det vore bra om de kikade runt litegrann i alla fall?”
Sara vände sig till Hanna.
”Gumman, du drömde väl, eller hur?”
”Nej, det var tomten.”
”Hur såg han ut?”
”Som tomten. Men han såg konstig ut.”
”Konstig? Hurdå konstig?
”Nästan som morfar. I kyrkan.”
”På begravningen?”
Hanna nickade.
”Och han stod i ditt rum?”
”Ja, vid sängen.”
”Du måste ha drömt gumman.”
Hanna nickade igen.
”Du får sova hos oss i natt.”
Han lade sig i sängen igen med Hanna emellan sig själv och Sara. De drog täckena över sig och lade en varsin arm runt sin dotter.
”Godnatt”, viskade han.
Han pussade Hanna i pannan och släckte lampan. Adrenalinet hade runnit av honom men han darrade fortfarande i hela kroppen. Sömnen tog dock överhanden och snart sov han och resten av familjen djupt.
Han vaknade av att Miso hoppade upp i sängen och jamade. Klockan stod på 08:28. De hade sovit länge.
”Hej Miso”, sade han och strök katten ett par gånger över huvudet. Sedan vände han sig om och tittade på Sara och…
”Sara!”
Han ruskade kraftigt på henne. Hon slog klarvaket upp ögonen.
”Vart är Hanna! Vart fan är Hanna!”
Sara stirrade på den tomma platsen i mitten av sängen.
Båda två kastade sig upp och rusade in i dotterns rum men inte heller där fanns hon. Skräcken vällde upp i hans bröst och han började vråla panikslaget: ”Hanna! Vart är du! Gumman! Är du där nere?”
Han rusade nedför trapporna, sprang igenom alla rum men dottern syntes inte till någonstans. Tillbaka i hallen på väg uppför trapporna igen stannade han till. Vinterkylan som vällde in i hallen fick honom att huttra till. Han stirrade på den gläntande ytterdörren. Sara som letat igenom hela övervåningen utan resultat kom hastigt nedför trappan, saktade in farten när hon såg den öppna ytterdörren och stapplade vidare nedför trappstegen med händerna mot kinderna och förtvivlan i ansiktet.
Han sjönk ned på golvet med ryggen mot garderobsdörren och stirrade apatiskt på den öppna ytterdörren.
”Jag fattar inte”, viskade han. ”Jag kollade överallt. Det var ingen här. Och larmet var på.”
Sara föll ned på knä nedanför trappavsatsen och kröp på alla fyra mot honom med gråten växande i ögonen.
Hon slog sina armar runt honom, han sina runt henne. Chockade satt de på hallgolvet med kylan fortfarande strömmande in i värmen.
”Vart fan är hon?” viskade han förtvivlat. ”Vart fan har hon tagit vägen?”
…
”När upptäckte ni att er dotter var försvunnen?”
”I morse. Ytterdörren stod öppen, jag… alltså vi har larm och jag kollade att det var på. Jag kollade allt.”
”Och ni sa att hon hade sett någon i sitt rum?”
”Hon sa att tomten var där. Det är ju… alltså barn drömmer ju.”
”Brukar hon gå i sömnen?”
”Va? Nej.”
”Brukar hon smita ut själv?”
”Nej, hon vet att hon inte får det.”
”Den här tomten. Sa hon något om hur han såg ut?”
”Nej. Eller ja som en tomte. Typ. Hurså?”
”Vi behöver bara fråga.”
”Är det något annat som saknas, förutom er dotter?”
”Inte fan vet jag! Det är väl inte viktigt! Vår dotter är borta!”
”Jag förstår, men det kan vara av vikt för utredningen.”
”Vad är det för jävla galning som går runt och kidnappar barn!”
”Ja, det där kan man inte förutsätta, vi vet ju ännu inte vad som hänt.”
”Men ta reda på det då! Fan det händer ju ingenting i det här jävla landet när det händer saker nuförtiden!”
Polisen framför dem lutade sig framåt och lade en tröstande hand på hans arm. ”Jag lovar er att vi kommer att göra allt för att försöka ta reda på vad som har hänt. Jag är uppriktigt ledsen över det, tro mig.” Han lutade sig tillbaka igen. ”Jag tror jag har allt för nu. Teknikerna har en stund kvar, sedan får ni åka med Hans och Folke här som kommer från Kris- och Traumacentrum. Jag tror det kan vara bra för er att prata lite med dem.”
Hans och Folke nickade förtroligt mot dem.
…
Hanna kramade sin nalle hårt och såg sig omkring i det kala rummet. Det fanns flera barn där. Alla i hennes egen ålder. Alla i pyjamas eller nattsärkar. Det var kallt och mörkt och hon var rädd. Hon undrade vart mamma och pappa hade tagit vägen – varför de inte kom och hämtade henne. Hon tyckte inte om tomten längre.
…
”Är ni säkra på att det inte saknas något?” frågade en av teknikerna Steffe.
”Som vadå?”
De båda teknikerna såg på varandra, sedan tillbaka på honom.
”Vad som helst egentligen. Det kan vara av intresse.”
”Nej…”, började Steffe och såg sig om i rummet. Hans blick stannade vid granen. ”Eller jo förresten. Det stod ett paket där.”
”Ett paket? Vart?”
”Precis vid granen. Ett stort paket. Jag hade köpt en gunghäst åt henne. En sån som kan gnägga och vifta på svansen”, fortsatte han frånvarande.
”Hur stort kan det ha varit ungefär?”
”Stort. Såhär kanske”, svarade han och måttade med händerna.
”Okej. Tack. Jag tror vi är klara här nu.”
Teknikerna lämnade huset efter att ha fotograferat platsen där paketet stått och Hans och Folke från Kris- och Traumacentrum steg fram till de båda föräldrarna.
”Ska vi åka in till oss en stund? Så får vi prata lite?”
Steffe och Sara nickade och reste på sig som i trans. De lät sig föras ut till bilen och satte sig i baksätet.
Steffe såg ut genom bilfönstret mot huset – deras hus där allt skulle vara så bra idag – när bilen rullade iväg.
…
”Den jäveln!” skrek kriminalinspektör Bengtsson. Vad fan är det här, den åttonde ungen eller?”
Kollegorna skakade på huvudet.
”Jag ska tamejfan skjuta den jäveln på plats när vi tar honom!”
”Vi kan inte skjuta honom, remember.”
”Helvetes jävla skit.”
…
Steffe och Sara klev ur taxin utanför sitt hus när eftermiddagen nästan övergått till kväll. De hade fått prata av sig men inte mycket kändes lättare. De gick sakta mot ytterdörren, tvekade ett ögonblick och såg på varandra.
”Ska vi åka hem till mamma istället?” frågade Sara.
Steffe skakade på huvudet. ”Tänk om hon bara har rymt? Tänk om hon kommer tillbaka ikväll?”
Sara log modfällt mot honom.
”Okej”, viskade hon.
Värmen i huset kändes falsk. De var inte berättigade till den. Den hörde till de lyckliga familjerna i villorna omkring dem. Där barnen lekte med sina julklappar och huset doftade julmat och nyskalade mandariner. Där ljuset från julljusstakar, julstjärnor och julgransljus lyste upp fönstren, där glädjen och tryggheten fyllde rummen.
Men inte här. Här hade den ingen plats. Den försökte, men hur mycket den än försökte så var det ändå kallt.
Steffe gick med släpande steg in i köket och plockade ut en starköl ur kylen. Han höll upp en burk mot Sara ute i soffan i vardagsrummet. Hon tvekade en sekund, men nickade sedan.
Från skafferiet grävde han fram whiskyflaskan och slog upp en stor skvätt i ett dricksglas.
Sara hörde det välbekanta skvalandet och tittade bort mot honom. Han gav henne en urskuldande min och ryckte på axlarna.
Hon nickade till svar, gav honom ett vemodigt överseende leende och gestikulerade att han kunde hälla upp ett glas till henne också.
De drack under tystnad. Tankarna vandrade fram och tillbaka medan smärtan skavde som sandpapper i deras bröst. Tomheten i huset höll på att kväva dem.
De avslutade sina glas med whisky och ställde ned dem på bordet med varsin liten hostning.
I samma stund ringde det på dörren.
Steffe hoppade till.
”Va fan…” flämtade han. ”Hanna!”
”Vänta!” ropade Sara. ”Tänk om…”
Dörrklockan plingade igen. Ett intensivt ringande i flera sekunder utan avbrott. Precis samma typ av signal som när Hanna av misstag låsts ute i somras och blivit rädd.
Sara flög upp ur soffan med Steffe efter sig. De skyndade fram till dörren och kikade ut genom det spröjsade fönstret bredvid. Gestalten som skymtade utanför glaset var inget barn. Den hade röda kläder på sig.
Steffe låste upp dörren och öppnade försiktigt.
Där ute stod en tomte med en tomtesäck i handen. Han andades med väsande andetag men sa ingenting.
Istället räckte han fram säcken mot Steffe.
”Ursäkta men du har nog kommit fel. Vi har inget… eller alltså… du ska nog till grannarna, de brukar beställa tomte till den här tiden varje år.”
Tomten svarade inte. Istället trugade han på Steffe säcken och vände sedan hastigt om och började med raska steg avlägsna sig.
”Men hallå! Vänta! Det här är inte vår! Du har kommit fel!”
Men tomten var försvunnen.
Steffe släpade in säcken i hallen och stängde dörren. Han öppnade den försiktigt och de kikade ned i den. Där var ett enda stort paket.
”Va faan…” viskade han uppskakat.
De krängde med darrande händer av säcken från paketet och stirrade på de små glada figurerna på BR:s julpapper.
Steffe svalde hårt och började med skakande fingrar öppna pappret. I små remsor klädde han av gunghästkartongen. Sedan tog han tag i tejpremsan och började dra. För varje centimeter kände han hur illamåendet växte till en klump halsen. Det som skymtades därinne var ingen gunghäst. Han vek sakta upp locken. De röda stänken på insidan hade redan avslöjat innehållet. Ändå böjde de sig över kartongen och tittade ned i den. Sedan föll de på knä, och deras hjärtan brast.
…
Kriminalinspektör Bengtsson svepte i sig sin cognak med en bekymrad suck. På TV:n i vardagsrummet rullade precis Nyheterna igång:
”Kvällens rubriker: flera av de bortrövade barn som försvunnit dagarna innan julafton har ikväll dykt upp i paket som levererats av en okänd man i tomtedräkt på ett flertal platser i Stockholm. Samtliga är avlidna och svårt misshandlade. I ett flertal fall har de även kommit i separerade kroppsdelar. Gärningsmannen är fortfarande på fri fot.
Och så utrikes:…