Verklighetens Jurrassic Park – besök i Komodovaranernas hem

Dela inlägg:

Ursprungligen publicerad på travelisland.se den 5 oktober 2015

TEXT: JIMMIE OLSSON | FOTO: JIMMIE OLSSON, ANNE MÅRS

Komodo nationalpark sträcker sig över en area lika stor som två tredjedelar av Gotland och består dels av marina områden och vulkaniska landområden, däribland själva ön Komodo. Med sin ”systerö” Rinca är de hem åt Varanus komodoensis eller komodovaranen, även kallad komododrake på grund av sitt utseende.

Vi lägger ut från den populära backpacker- och dykorten Labuan Bajo på Flores klockan sju på morgonen med en femtimmarsvandring på Rinca i tankarna och anländer ön en dryg timme senare. Vid piren tas vi emot av en Ranger med en specialgjord stav i handen. Den är ungefär 2 meter lång och längst ut i änden finns en klyka som ska likna spetsarna på Komodovaranernas egna tungor.

– De är rädda för den, säger Rangern och börjar gå före oss på stigen mot parken.

port, öken, man
Entrén till Komodo Nationalpark för tankarna till Jurassic Park. | FOTO: ANNE MÅRS

Själva entrén till nationalparken ett par hundra meter senare för osökt tankarna till dinosaurier som med sin stenport och två Komodovaraner ståendes på bakbenen på varsin sida om den påminner starkt om entrén till filmklassikern Jurassic Park.

Det är barn som blir tagna av varaner. Varje år, tre-fyra stycken, ibland flera.

Det är redan på gränsen till outhärdligt hett och vi ser ut över de torra landskapet och undrar stilla vad det är vi gett oss in på. Fem timmars vandring i denna hetta kan inte vara närmare självmord, vilket snart Rangern även påpekar för oss.

– Jag skulle rekommendera mediumturen. Den sträcker sig upp mot två timmar. Det är för varmt för att gå en längre tur. De som gör en sådan Adventure Trekk på flera timmar bor oftast en natt här på ön och börjar mycket tidigt på morgonen. Då är det också störst chans att få syn på varanerna eftersom de kommer fram och värmer upp sig i morgonsolen. Nu är det så hett så de flesta kryper undan, jag kan inte garantera att ni kommer att få se några idag tyvärr, men det är så naturen fungerar, det här är inget zoo.

öken, trädstam, varan
En ung Komodovaran försöker hitta skugga i hettan. | FOTO: Jimmie Olsson

Vi förstår självklart även om vi blir lite besvikna, men redan på väg in i parken där vi går och sveper med blicken ut över slätten ser vi faktiskt vår första Komodovaran på väg mot en skuggig plats där den kan undkomma den brännande solen.

– Det är ett litet exemplar säger Rangern. Men i ödlemått mätt är den ändå gigantisk.

De varnar aldrig innan de går till attack. Ena sekunden står de stilla och glor, nästa flyger de på en och är framme fortare innan man hinner blinka. De är snabba.

Efter betalning för parkentrén, Conservation Fee, Ranger Fee, Government Protective Tax och någon annan avgift vi inte riktigt får något grepp om på en total summa om 255.000 IDR/person (ca 120 SEK) upptäcker vi dock att precis runt Rangerstationen ser det ändå ut som ett mindre zoo. Ett flertal Komodovaraner ligger i klasar kring ett av husen. Rangern förklarar att de inte har placerat dem där utan att de faktiskt självmant sökt sig dit därför att de känner lukten av blod från fisk och höns som rensas i köket.

– Men de får aldrig något, försäkrar Rangern.

Ändå har de blivit något av en installation runt stationen och den första kontakten med varanerna som turisterna får. Det ser lite tråkigt ut men det är ett bra tillfälle att fotografera dem på närmare håll.

Varaner
Oftast är de ensamma men om det vankas mat samlas de. | FOTO: Jimmie Olsson

Vi lämnar spektaklet på Rangerstationen och beger oss istället ut på stigarna in mot ön. Det lever runt 1300 individer på Rinca. På den större ön Komodo, finns 1700 exemplar. De ser ut som en släkting till dinosaurierna i rakt nedstigande led, men i själva verket har de ingenting med dem att göra utan är en ödla som härstammar ur släktet Varanus med sitt ursprung i Asien för cirka 40 miljoner år sedan.

Denna dag är det som sagt svårt att få syn på några av reptilerna ute i naturen på grund av den tryckande hettan, men efter bara några hundra meter in i skogen får vi syn på en törstig varan som lapar i sig vatten ur en mindre å. Den stannar upp när vi kommer närmare och lyfter på huvudet och ser ut att vädra i luften några sekunder innan den fäster ögonen på oss. Det är ett perfekt fototillfälle och jag smyger mig så nära jag kan med Rangern bakom mig som skydd. Den kan när som helst attackera.

– De varnar aldrig innan de går till attack. Ena sekunden står de stilla och glor, nästa flyger de på en och är framme fortare innan man hinner blinka. De är snabba, varnar Rangern.

Jag knäpper några snabba bilder och backar sedan tillbaka. Det är stora reptiler vi dealar med och återigen gör sig påminnelsen om dinosaurierna gällande. Det är lätt att tänka sig att man just klivit in i en tidsmaskin och blivit förpassad till krita då denna typ av bestar stod högst i kostkedjan.

En halvtimmes vandring senare stöter vi på ytterligare en drake. Den står med fladdrande tunga och bevakar en storfothöna som precis är i färd med att gräva ett bo i marken med sprättande fötter.

Det mesta kretsar egentligen kring mat för dem. Och sex, säger rangern och börjar en utläggning om hur själva sexakten går till.

– Det är en naturlig symbios mellan de här fåglarna och varanerna. Fåglarna gräver bon i marken och när de är klara går Komododraken in och tar över bygget. I groparna lägger den sina ägg istället. Så de är slöa jävlar, låter de stackars pippifåglarna göra grovjobbet. I värsta fall äter de upp dem också efter att jobbet är klart, förklarar Rangern.

Varan, hus
En fullvuxen Komododrake på jakt efter mat bland husen. | FOTO: Jimmie Olsson

Men trots att varanerna är noga med att välja ruvningsplats för sina ägg är de inga vidare bra föräldrar. Så fort ungarna kläckts lämnas de till sitt öde. Ibland äter de till och med upp dem innan de hunnit avverka sitt första dygn i livet.

– Det mesta kretsar egentligen kring mat för dem. Och sex, säger Rangern och börjar en utläggning om hur själva sexakten går till. Vi småfnissar lite åt hans beskrivningar som på ett finurligt sätt låter göra gällande att han själv minsann är en mycket bättre älskare än en Komodovaran. Vi förstår inte riktigt vad det är han vill bevisa med det men lite kul är det ändå.

Varan, klor
En reptil väl anpassad för hårda tag. | FOTO: Jimmie Olsson

När två timmar har förflutit börjar vi känna oss ordentligt möra och är glada för att stigen äntligen börjar slutta neråt och tillbaka mot Rangerstationen.

Det är en jobbig vandring. Hettan trycker på ytterligare ju längre dagen går och ju högre upp vi kommer på de kala slätterna och vi börjar förstå varför Rangern föreslog tvåtimmarsturen. Det är inte mycket växtlighet på Rinca. Stora delar av ön är endast bevuxna med torrt gräs med någon enstaka palm här och där, och terrängen är backig med djupa dalar och höga kullar. Även drakarna lyser med sin frånvaro ju längre tid som förflyter. Här uppe på kullarna och de kala slätterna finns inte en enda, men det är en fin utsikt över bukten där anläggningsplatsen för båtarna på besök ligger.

– Vissa dagar kan man se många fler drakar än idag, det är en lite olycklig tidpunkt men jag hoppas ni inte tycker att jag varit en dålig guide, ursäktar sig vår ranger med en bekymrad min.

Vi försäkrar honom om att detta var precis det vi var ute efter. Har man turen att få se något så är det fantastiskt, ser man inget så gör man inte det. Det är liksom lite så naturen fungerar och vi talar om för honom att vi tycker att han har varit en mycket kompetent guide som berättat mycket för oss om både Komododrakarna, naturen på Rinca och folket som bor här.

För även om det till en början när man stiger iland på ön kan tyckas som att den är öde så när som på Rangerstationen och turistvandringarna så finns det faktiskt bofasta på ön. Vi undrar hur det kan vara att växa upp på en ö med livs levande dinosaurier omkring sig. Måste man hela tiden se sig över axeln? Dödar de någonsin folk eller har folket här lärt sig att hantera dem såpass att de är rädda för människor?

Torrt gräs, kullar, berg
Torra kullar breder ut sig över Rinca. | FOTO: Jimmie Olsson

– Det är barn som blir tagna av varaner. Varje år, tre-fyra stycken, ibland flera. Det är omöjligt att skydda sig helt, men man lär sig att leva med hotet också, och för många finns inget alternativ. De är födda här, ser det som sitt hem och vill inte flytta, så man måste lära sig att dela på utrymmet även om drakarna inte går att resonera med. Men jag har också sett flera kollegor bli attackerade och skadade av dem. Där borta vid Rangerstationen har det hänt att hungriga Komododrakar kommit in i husen och släpat ut folk i benen. En kollega till mig förlorade hela sitt ena ben på grund av det.

Kvinna, man, ryggar, kulligt ökenlandskat
De rangers som jobbar i parken har sett flera av sina kollegor förolyckas. | FOTO: Jimmie Olsson

Vi uppskattar upplevelsen Rinca gett oss, men efter den lilla förklaringen är vi ändå rätt nöjda med att lämna verklighetens Jurassic Park och återvända till smutsiga men betydligt tryggare Labuan Bajo och en kall öl.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.