Ukraina angår oss alla

Dela inlägg:

Jag ska vara ärlig: jag har varit väldigt påverkad av allt som händer i Ukraina den senaste tiden. Den senaste månaden har naturligtvis varit värst för alla dem som är direkt påverkade av konflikten men jag vill heller inte förringa känslan av otrygghet som, åtminstone initialt, spred sig över hela Europa och gjort människor rädda för framtiden, sina liv och hem, inklusive jag själv.

På många sätt har också min egen vadderade tillvaro blivit invaderad. Jag har våndats, haft dödsångest och pendlat mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. Alldeles i början vaknade jag fem sex gånger per natt av drömmar om krig och död, jag tänkte både en och tio gånger att vi kanske till slut har kommit till vägs ände, att allt snart kunde vara borta.

En skyddad verkstad

Vi har under en ofantligt lång tid åtnjutit fred och frihet på en trygg plats långt bort från världskonflikter och interregional osämja. Så länge att vi inte ens i den skakiga tillvaro som nu råder kan föreställa oss att mardrömmen som utspelar sig i Ukraina skulle kunna ske även här.

Det har varit tungt. Väldigt tungt. Så tungt att jag stängt av yttervärlden en stund och försökt samla tankarna för att på något sätt kunna vänja mig vid tanken att den självklara freden och tryggheten har tvingats att flytta ihop med insikten att vi nu kanske måste vänja oss vid att leva i en farligare verklighet. Att krig inte bara är något som existerar på avstånd utan är en reell faktor vi inte längre kan vifta bort med att ”det händer aldrig oss, inte här.”

Dags att preppa?

Och kanske måste vi alla mitt i allt det där glossiga fredagsmyset inkorporera tanken att allt faktiskt ganska snabbt kan gå åt helvete, och också preppa för det, om det så är att skaffa en vevradio, några powerbanks, ett gäng sovsäckar och varma kläder, en sjukvårdsväska, några konserver eller frystorkad mat i en låda, lite cash och kanske ett par extra bankkonton i olika banker med en skvätt pengar här och där, en vattendunk i garderoben och en dunk bensin i garaget, ja ni fattar.

Inte för att elda på rädslan utan för att ändå vara där om det skulle hända något jag antar att många av oss fortfarande inte vill erkänna är möjligt.

Inte bara bomber

För det är inte bara bomber man behöver vänta på. Idag finns nämligen en massa andra sätt att skada samhällen och länder på innan man sänder in stridsplanen. Vad gör du t ex om elen slås ut i ett par veckor? Hur köper du mat? Hur tankar du bilen om du fort måste bege dig någonstans? Hur får du reda på information när internet inte fungerar?

Det är lika läskiga som viktiga frågor och jag tror det är dags att, för att vara lite frank, dra ur tummen ur arslet och börja agera. Och det gäller alla, för det som händer i en dylik situation när den får gå alltför långt om endast ett fåtal har preppat sig och andra inte är något ni sett flera gånger på film där människor blir strandsatta under en lång tid utan resurser att överleva. Jag kan lova er att zombieapokalypsen är lindrig i jämförelse med vad människor är beredda att göra mot varandra i pressade situationer.

Men med det sagt menar jag absolut inte att vi ska börja tokhamstra. Köp in några viktiga grejer redan nu, och lägg upp en plan för en vecka eller så med mat som håller sig länge och köp in det pö om pö. Gör det med rimlighet och sans.

Hopp och förtvivlan

Men för att återvända lite till mig själv så har jag som sagt haft det rätt tufft de senaste veckorna. Jag har konstant pendlat mellan hopp och förtvivlan, vissa dagar timme till timme eller oftare än så. Förgäves har jag försökt lugna mig genom att i ena stunden strunta i att läsa nyheterna, i andra läsa precis allt jag kommit över för att hitta en logik i vad som händer, räkna ut vad som ska hända, vad galningens nästa drag kan komma att bli, och sedan räkna ut oddsen för hur troligt det är att vår del av världen ska drabbas härnäst.

Jag har också försökt hitta ljusglimtar om bättring men även dagdrömma upp helt osannolika scenarior där galningen själv plötsligt ställer sig upp och ber om ursäkt, blåser av det hela och erkänner att han gjort ett stort misstag och tänker ta sitt straff. Eller att helt enkelt folket omkring honom tar den fan ur daga.

Det är naturligtvis bara önsketänkande.

Vad jag vill säga är dock inte att det är synd om mig – jag är övertygad om att det finns massor av er därute som även utan mina förhållandevis tuffa erfarenheter i bagaget har det jobbigt just nu.

Nej, jag menar att man kanske måste hitta sätt att hantera det på.

Inte första gången

Så jag drar mig till minnes när terrorattackerna i Paris började sippra ut i nyheterna och den efterföljande kompletta rädslan och chocken lagt sig så började jag resonera som så att: ”Nej, de ska fan inte få begränsa oss! De ska inte få oss att gå omkring och vara rädda hela tiden och undvika att leva våra liv precis som vanligt, för det är att ge dem segern!”

Och jag tänker också på att världen ju faktiskt har befunnit sig i ett kallt krig med stort krigshot under i stort sett hela min uppväxt.

Vi har också haft ovälkommet besök i våran skärgård ett flertal tillfällen under tiden jag varit koncentrerad på att spela sleazemetal och punkgrungerock och det har rasat konflikter i närliggande länder ett flertal gånger medan jag planerat semesterresor till dykparadis och andra exotiska platser utan att jag har reagerat lika starkt på det som nu.

Alla dessa kritiska saker har liksom inte bekommit mig eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av att läsa nyheterna eller fundera över världspolitik. Det har alltid varit andras grej. Jag har haft fullt upp med att skriva skräckböcker, spela musik och resa.

Sköta mig själv och skita i annat med andra ord.

Men kanske är det retoriken, kanske är det för att hela världen är lite skör nu efter att precis ha gått igenom pandemins skärseld och det hela plötsligt kommit så nära så fort.

Ni får aldrig oss

Nå, vi bokade hursomhelst för några månader sedan in en resa med anledning av min sambos förestående 50-årsdag. Det är nu bara några timmar kvar innan vi drar och vi har hela senaste veckan gått i valet och kvalet med hur vi skulle göra med den. Vi har båda känt att den litegrann är förstörd.

Men sen kom jag på det: Nej, de ska fan inte få begränsa oss. De ska inte få oss att gå omkring och vara rädda hela tiden och undvika att leva våra liv precis som vanligt, de får inte den segern.”

Det kanske är helt fel tidpunkt att åka till en tropisk ö och leva lyxliv bland palmer, vit sand och färgglada fiskar.

Eller så är det helt rätt tid.

Vi vet egentligen ingenting, så varför inte passa på att leva medan vi kan?

 

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.