Tung motorcykel inte så lätt

Dela inlägg:

”Att ta motorcykelkort är ju en walk in the park. Jag har ju kört offroadbike genom hela Kambodja UTAN kort. Tung motorcykel kan ju inte vara mycket svårare”, tänkte jag. Det var innan jag satte mig på den drygt 200 kilos, då i mina ögon kolossen, och började styra den som om den vore just en offroadbike. Och välte…

Jag tror det var i slutet av 90-talet, eller om det var början av 2000-talet (det är en rätt luddig tid det här), när jag och en friend forever; Rickard Mahrle, gav oss iväg på en minst sagt spontan resa till Thailand i två veckor.

Vi hade festat hela helgen och på söndagseftermiddagen ploppade impulsidén upp om att: ”Visst vore det väl skitkul om vi stack utomlands, nånstans varmt, och körde en jävligt spontan och najs resa, typ prick här och nu?”

Förslaget lät tillräckligt galet för att att vi skulle börja lusläsa söndagstidningens reseannonser. Och där fann vi ett par sista minuten-flygbiljetter till en rätt billig peng.

Så lite smådimmiga så ringde vi resebyrån och sa att: ”De där biljetterna vill vi ha”.

På måndagen pröjsade vi och så var vi tydligen på väg utan att egentligen riktigt ha fattat hur det gick till.

En knapp vecka senare satt vi på ett hotellrum i Phuket och tyckte att livet var bra härligt när man bara kunde få för sig en sån där sak och bara dra iväg på studs.

Två motorcyklar av sportmodell på en bro med en flod i bakgrunden, en förare
Mahrle på sin hyrhoj i Thailand. Min är den gröna.

En sisådär 50 meter räckte för ”körkort”

Vi tog en kackerlacksinfesterad lokalbuss upp till Bangkok, och tåget vidare till Kanchanaburi där Rickard hyrde en motorcykel och tog mig som passagerare.

Det var ju kul, men herr Mahrle tyckte nog att det vore roligare om herr Olsson kunde köra egen hoj istället.

Efter att lite ängsligt ha förklarat att jag aldrig suttit på en motorcykel förut (jag hade ju inte ens kört moped när jag var liten) så övertalades jag att ändå prova lite.

Med en viss tvekan gick jag med på det och fick instruktioner om hur växlarna och bromsarna fungerade och satte mig på den alldeles för stora cykeln för min egen storlek.

Efter en kort vända på en sisådär 50 meter fram och tillbaka längs vägen där vi stod konstaterade jag att jag ju faktiskt inte hade ramlat omkull, vilket betydde att jag kunde köra motorcykel.

Och så hyrde jag en egen hoj och vi gav oss iväg på en fyratimmars roadtrip ut på landsbygden och körde säkert en tjugo mil den dagen. Minst.

Det var nog startskottet för det där med motorcyklandet för mig.

 

Offroadmotorcykel på stor grusväg ute på landsbygden i Kambodja
Jag på roadtrip i Kambodja 2002

Tiodollarskörkort i Sydostasien

Ett par tre år senare drog jag iväg själv till Sydostasien, hyrde motorcykel och körde ensam genom Kambodja.

Utan körkort…

Och det gick ju bra.

Så när jag och min sambo nu femton år senare beslutat oss för att dra iväg på en långresa i bland annat Oceanien och Asien så kändes ju motorcyklande som en självklar del i mixen.

Då, för femton år sen, så räckte det med en tiodollarsedel som körkort.

Men med ålder kommer också visdom och efter lite research insåg jag ganska snabbt att det vore rätt korkat att ge sig ut på nån längre tur med motorcykel utan körkort.

Nu funkar ju i och för sig tiodollarsedeln fortfarande om du blir stoppad av polisen. I alla fall i Asien och Sydamerika, och säkert Afrika och Oceanien också. I den mån är det inte mycket som har förändrats.

Men skulle någonting hända och du inte har körkort så: a) gäller inte reseförsäkringen, b) kan du bli betalningsskyldig för saker som inte ens är ditt fel, och kanske det värsta: c) kan du få spendera en inte alltför trevlig månad eller fem i utländsk finka, eller i bästa fall få betala ett skyhögt bötesföreläggande (och nu snackar vi alltså 50 000–100 000 kr).

Jag är 45 år nu. Behöver jag säga att mitt konsekvenstänkande (och säkerhetstänk) har förändrats under de senaste 15 åren?

Så i mitten av augusti i år kommer jag på att jag nog kanske borde ta mc-kort.

Man står och lutar sig mot motorcykel på sidan av stor grusväg
Jag och min hyrcykel i Kambodja 2002.

Jag har levt ett liv i villfarelse

Den 15 augusti bokar jag in min första lektion med ganska stor självsäkerhet i bagaget. ”Det här lär ju gå rätt smärtfritt”, tänker jag. ”Jag har ju faktiskt kört genom hela Kambodja på motorcykel, och det utan körkort.”

Det jag upptäcker på min första lektion är att:

  1. Den motorcykel jag körde i Kambodja antagligen var någon form av lättviktare (jag kollade inte så noga vad det var, utan mest att den var rätt storlek att sitta på…)
  2.  Jag antagligen inte körde särskilt fort överhuvudtaget även om jag alltid trott det
  3. En tung motorcykel är sjukt mycket tyngre att kasta omkring med än en 250 kubiks offroadcykel (vilket jag nu fattat att det var vad jag körde då)
  4. Min allra första motorcykeltur med Mahrle i Thailand också mycket väl kunde ha blivit min sista, för den cykeln var faktiskt både tung och snabb, och hur det gick till har jag ingen jävla aning om
  5. Trafikkörning i Asien där regler mest tycks vara till för att brytas skiljer sig avsevärt mot trafikkörning i ett reglerat och civiliserat samhälle…

…vilket naturligtvis resulterar i att jag på den första lektionen försöker mig på en vändning som med vilken crosscykel som helst. Och välter…

Med andra ord upptäcker jag ganska snabbt att motorcyklande är jävligt mycket svårare än jag inbillade mig, och att det här kommer att ta tid…

Sjuka manöverkrav för att lyckas med kortet

För att ta körkort för tung motorcykel i Sverige måste du nämligen kunna klara av en hel hop olika moment. Och svenska myndighetskontrollanter vill se att du kan manövrera hojen på de mest sjuka sätt.

I alla fall tycker du det när du som nybörjare trevande börjar luta och styra som man ska med en riktig MC.

Förarprovets manöverdel består av en lågfartsbana, en högfartsbana och två bromsprov.

Lågfartsbanan innebär att du ska slingra dig igenom en bana med konor i gångfart, d v s ca 5 km/tim.

Jag kan meddela för den oinsatte att det är jävligt svårt att balansera en 200 kilos motorcykel så sakta med snäva svängar när du aldrig gjort det förut.

Och det är så långt från offroadåkning man kan tänka sig…

Högfartsbanan innebär att du i över 50 km/tim ska väja för ett hinder (göra en undanmanöver) och fortsätta med bibehållen fart genom en slalombana, göra en snäv vändning (garagevändning) i hyfsad fart och sedan slingra dig tillbaka och avsluta med en kontrollerad inbromsning till stillastående.

Bromsproven går ut på att du från 70 km/tim respektive 90 km/tim ska göra en kontrollerad och effektiv inbromsning till stillastående.

Det här låter kanske som en walk in the park, och jag önskade många gånger att det skulle vara det.

Icke!

Motorcykelåkare lutar kraftigt i skarp vänsterkurva
Exempel på kurvtagning med lutning

Nerverna! Nerverna!

Jag hade en timmes uppvärmning på banan innan uppkörningen, och var efter den medelmåttiga insatsen så gott som övertygad om att det skulle gå åt helvete.

Med andra ord körde jag ut på banan, i spöregnet (såklart), utan några som helst förhoppningar.

…och sätter lågfartsbanan galant! Jag förstod inte ens själv vad som hände.

Högfartsbanan och bromsningarna gick även de perfekt utan anmärkning.

Så var det det där med trafiken…

Det gick bra. Det gick ok. Det gick åt helvete.

Det är inte klokt vad nervositet kan göra med en människa.

Plötsligt kändes det som om jag var jordens nybörjare. Ändå gjorde jag i princip alla saker rätt. Förutom några taskiga kurvtagningar, och en total blackout när jag satte igång varningsblinkersarna istället för att blinka höger så funkade det väl hyfsat.

Ja, och så missade jag en hastighetsskylt där det var 50 och förarprövaren bad mig sänka från 70…

Jag kanske låg en aning för mycket till vänster innan ett backkrön, och så missade jag en Varning för häst-skylt…

När jag klev av motorcykeln och redan bedrövad stegade ner till kuren för att höra domen var jag nästan helt säker på att jag kuggat.

En större lättnad än vad jag kände då förarprövaren sa att jag var godkänd har jag nog aldrig känt!

Hans motivering var: ”Jag gör ju en helhetsbedömning, och jag kommer att godkänna dig här idag. Och det är mycket för såna saker som att du saktade in när du såg det där barnet vid parkeringplatsen, och att även om du missade skylten med varning för hästar så bedömer du risken utefter vad du ser längs vägen och saktar in och krypkör just där det faktiskt kan komma hästar. Men även att du tar för dig och ser till att manövrera i hög fart på smala vägar med bra placering överlag och har handlingsberedskap vid utfarter.”

Tung MC, svart Yamaha
Yamaha XJ6 – den jag körde upp med

Öppnar upp nya möjligheter

Det här kortet betyder oerhört mycket för mig. Inte för att jag har en hemlig dröm om att bli en mc-knutte, utan för att det betyder att jag kan fortsätta att köra motorcykel och utforska platser i världen på resa som vi annars inte skulle ha möjlighet till.

Vi reser iväg om ett par månader till fjärran land. Jag har ingen aning om hur mycket motorcykel vi kommer att köra. Kanske några dagar, kanske en månad, kanske inte alls.

Förmodligen kommer ni se bilder där vi sitter på en automatväxlad 125 cc Asian motorbike-style* mestadels av tiden. Kanske kommer ni se oss sitta på en 250 kubikare offroad eller liknande cykel på nån dammig djungelväg. Kanske ger vi oss på en och annan landsväg. Vi får se helt enkelt.

För även om jag nu faktiskt måste erkänna att jag fått lite blodad tand när det gäller riktiga motorcyklar på landsväg så är det ingen motorcykelresa, utan den primära orsaken till att jag gav mig på det här omöjliga uppdraget var ju faktiskt att vi i alla fall ska ha möjligheten att hyra vilken MC som helst som passar för vår plan just då.

Och att jag då ska kunna köra lagligt och tryggt förvissad om att försäkringen gäller om oturen skulle vara framme.

Men framförallt: att vi ska ta oss fram säkrare än vi annars hade gjort.

För faktum är att hade jag inte tagit det här kortet, så hade jag nog förmodligen kört ändå. I alla fall ”Motorbike.”

Med en tiodollarsedel som körkort…

Trafikkorsning i Asien med motorcykelåkare
Asian ”Motorbike” kräver MC-kort

*Asian motorbike-style:

De där ”mopparna” som alla Asiater kör omkring på överallt och som säkert du också har hyrt när du varit i Thailand på semester trots att du inte har MC-kort.

Faktum är att de klassas som motorcykar (110–125 cc) och har du inget körkort för MC så kan du råka riktigt illa ut. Om polisen nöjer sig med en tiodollarsedel så är du lyckligt lottad. Men allt fler vittnar om att de får betala skyhöga bötesbelopp. Vissa har kastats i finkan om de inte kunnat betala. Och skulle oturen vara framme så får du inte ut en krona från reseförsäkringen. I värsta fall kan du få betala alla skador – dina egna, på din hyrcykel, och de du krockat med, och deras familj… Även om det var deras fel. Du är utlänning, och har inget MC-kort.

Så, då har jag förstört er nästa Thailandssemester också!

Eller öppnat upp ögonen på er, så att ni åtminstone vet vad ni ger er in på, både för din egen, din passagerares och andras skull.

Motorcykelåkare i skyddsklädsel gör tummen upp
Jag vid Gillinge MC-skola direkt efter att ha fått lappen!

 

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.