surfplatta, kaffekopp, man, bord

kaboompics / Pixabay

Tidningshusen behöver nytänk och anpassning

Dela inlägg:

Ska 2019 bli året då man äntligen kan köpa digitala lösnummer av tidningar, premiumsurf för en dag och enskilda artiklar? Det håller inte att gång på gång klämma ur sig att ”kvalitetsjournalistik måste få kosta” när man tvingar människor att binda upp sig med löpande prenumerationer per automatik. Det är dags att tidningshusen anpassar sig till den digitala utvecklingen.

Debatten angående betalväggar hos de större dagstidningarna har rasat en tid redan, och inget tyder på att tidningshusen kommer att lätta på sitt prenumerationstvång. Tvärtom tycks fler och fler, även mindre tidningar, ta efter samma beteende och låsa in sitt material. Alternativet för konsumenten blir att antingen teckna en löpande prenumeration eller strunta i att läsa artikeln.

Det är olyckligt, både för konsumenterna som ju faktiskt främjas av att ha tillgång till ett varierat tidningsutbud, men även för tidningshusen själva som envisas med att anpassa sig till utvecklingen inom det mediala området.

Övriga mediebranscher har redan begripit detta. Via playtjänster kan du hyra enskilda filmer och tv-program, detta samtidigt som du kan välja att prenumerera eller abonnera per månad om du vill ha löpande fri tillgång till allt i utbudet.

Via olika digitala musikplattformar kan du köpa enskilda låtar eller album om du bara vill ta del av vissa artister. Eller abonnera på ett löpande månadsabonnemang.

Via andra digitala plattformar och nätbutiker kan du köpa enskilda digitala e-böcker eller ljudböcker. Eller abonnera på ett löpande månadsabonnemang.

Det är bara hos tidningshusen som du fortfarande bara har två alternativ: signa upp dig på en löpande prenumeration för i bästa fall 49 kr i månaden men många gånger 99 kr i månaden. Eller strunta i att läsa alls.

Tidningshusen måste inse att möjligheten till lösnummerköp och tidsbegränsad premiumsurf utan registrering och automatiskt löpande prenumerationer faktiskt ökar benägenheten för konsumenterna att i framtiden teckna löpande prenumerationer.

Samma gamla mantra om kvalitetsjournalistik

Oftast när denna fråga ska diskuteras dyker exakt samma gamla mantra som ältats ända sedan betalväggarna började irritera konsumenterna. Nämligen att det handlar om att kvalitetsjournalistik kostar pengar.

Men journalisters och tidningshusens försvar om att ”kvalitetsjournalistik måste få kosta pengar” är ett tämligen tandlöst försvar att dra upp i denna fråga. För det är inte det som är problemet. Vi konsumenter kan mycket väl betala för kvalitetsjournalistik. Vi är inte alls ovilliga på något sätt. Problemet är hur vi vill betala för den.

Rädslan hos tidningshusen för att tappa läsare om de inte binder upp dem i automatiskt löpande prenumerationer är en ängslig modell som inte passar sig i en modern digital värld. Särskilt inte som fler och fler av oss blir rörliga både i det fysiska rummet, våra arbetsliv och ständigt skiftande livssituationer.

Vi vill ha möjligheten att ena månaden kunna läsa allt vi hinner, och den andra lägga energi och pengar på andra saker som prioriteras just då.

Tidningshusen försvarar sig med att ”prenumerationerna är utan bindningstid” och ”att du kan säga upp dig närsomhelst”.

Men alla som back in the days någon gång tecknat sig för en fysisk tidningsprenumeration till specialpris med premie på köpet minns nog att de allt som oftast glömt bort att avsäga sig prenumerationen när den där månaden väl gått och att prenumerationen då börjat löpa på till ordinarie pris i minst ett par-tre månader innan de skriftligt lyckats säga upp den.

Det här beteendet känner naturligtvis tidningshusen till. För samma typbeteende används nämligen som kassako i och med alla dessa digitala ”prenumerera på våra premiumartiklar för 1 kr första månaden” eller andra lockande prenumerationsalternativ på betalväggarna.

Det är ett rätt fult knep i mina ögon.

Tidningshusen är för fega

Problemet är naturligtvis att tidningshusen måste våga släppa sina läsare fria, för att använda ett lite ostigt uttryck.

De måste börja erbjuda kvalitetsjournalistik på ett modernt sätt som passar den moderna människan i en modern tid. Och det på ett sätt som är anpassat till det enorma informationsflöde som finns på nätet idag.

De gånger jag orkat diskutera ämnet med journalister eller mediemänniskor landar vi nästan uteslutande i de digitala plattformarna inom musik, film och böcker. De vill gärna påpeka att dessa är samlingsplattformar där massvis av olika artister/företag finns representerade för ett enhetspris per månad, och att detta inte är jämförbart med enskilda tidningar.

Det finns inget ekonomiskt utrymme att lägga sig på en liknande digital plattform för dagstidningsjournalistik, hävdar man. De måste nämligen ta tillräckligt betalt för sitt eget utbud, det räcker inte med en liten del av en stor kaka.

Men deras utbud är naturligtvis det bästa, så det torde inte vara något att gnälla om. Det måste folk förstå.

Det är synd, för det är tyvärr samlingsplattformarna som är framtiden. Även inom dagstidningsjournalistiken. I synnerhet när nya lösningar dyker upp vilket bara är en tidsfråga.

Tidningshusen lider av en ensam-är-stark-attityd

En aktör som försöker komma tillrätta med problemet finns redan.

Läsplattformen Readly har i snart sex år slagits för att samla tidningar och magasin på ett och samma ställe. Men än idag finns inte mer än Expressens tre tidningar kvällstidningsupplagan, Kvällsposten och GT i utbudet.

Övriga dagstidningar framhärdar i sitt prenumerationstvång om man ska ta sig in bakom deras betalväggar.

Readly kommer i sinom tid locka till sig de andra tidningshusen. Det är en oundviklig utveckling. Även andra aktörer kommer att dyka upp. Precis som det gjort inom musik- och film- och bokbranschen. Det borde ett barn kunna räkna ut.

Och de som inte hoppar på tåget kommer att gå under. En Ensam-är-stark-attityd gynnas inte i ett digitalt samhälle där internet svämmas över av kompetenta och kvalitetsstarka aktörer av vilka vissa anpassar sig till utvecklingen och i förlängningen konsumenternas vilja.

Där har vi tidningsdöden med sitt rätta ansikte.

Till viss del förståelig motvilja

Men man kan till viss förstå tidningshusens motvilja. De stora digitala plattformarna för musik och film till exempel skapade stora rabalder för musik- och filmbranschen när de kom.

Problemet var hur de stora bolagen skulle få sina kostnader att gå runt, nu när de inte kunde kränga sina produkter på traditionellt sätt.

Man har till viss del löst det med dyra tidsbestämda licenser för plattformarna och på de lägre nivåerna i kreationshierarkin betydligt högre biljettpriser till konsumenter för livekonserter och biografvisningar.

Men det är något vi kan leva med. Därför att en livekonsert eller film på bio är en helt annan och unik upplevelse som inte går att jämföra med att lyssna på den inspelad skiva eller se en film hemma i soffan.

Det är naturligtvis inte lika lätt för dagstidningar. Ingen annan arena än pappersversionen eller den digitala skärmen finns att tillgå för journalistiken.

Om inte journalister ska börja åka runt och läsa upp sina krönikor, artiklar och reportage på livescener förstås, men det kanske inte är aktuellt även om jag här helt gratis låter er ta detta tips och göra det till verklighet.

Själv skulle jag faktiskt inte ha något emot att besöka era tidningshus och betala för en föreläsning där någon av era journalister berättar ett reportage istället för att läsa det. Vem har sagt att inte journalister kan bli rockstjärnor de också?

Nytänk och anpassning kan vara nyckeln

Men den största nöten tidningshusen behöver knäcka är hur de i framtiden ska inbringa pengar på andra sätt än bara sin journalistik i form av artiklar och reportage i sina digitala kanaler.

Musikbranschen är ett gott exempel som med sina 360°-koncept förändrat hela sin produktkatalog. Idag är det snarare regel än undantag att artister inte bara säljer musik och livekonserter utan även kläder, parfym, muggar, vin, sprit och till och med massagestavar och matberedare med sina loggor och namn på.

Det är egentligen ingenting nytt. Kiss gjorde det redan på sjuttiotalet, och åttiotalet svämmade över av så kallade merchandisevaror av populära grupper.

Filmbranschen är där den också. Både kläder och replika-rekvisita från många olika filmer finns att köpa för de mest inbitna fansen.

Och vill tidningshusen prompt inte ombilda sina ekonomiska apparater för att klara sig i ett allt mer trångt mediautbud så behöver de i alla fall tänka ut en egen modell för omställning.

Och då måste de tänka nytt och anpassa sig.

Ge oss en T-shirt med Magda Gad

Men hur? För ingen vill väl ha en T-shirt med Expressens eller Svenska Dagbladets logga på bröstet? Eller Dagens Nyheters stjärnjournalist?

Well, de kan börja med att fortsätta ta traditionen med lösnummer in i den digitala tidsåldern och som sagt börja sälja premiumsurf för en dag, lösa artiklar samt erbjuda ett större omfång av prenumerationsalternativ där konsumenten slipper signa upp sig på en prenumeration.

Vi har nämligen tillräckligt med saker att tänka på i vardagen ändå, och tillräckligt med andra prenumerationer och abonnemang som i många fall faktiskt ger mer valuta för pengarna än en enskild tidning.

I princip handlar det om att vi konsumenter vill köpa dagstidningsjournalistik som vilken affärstransaktion som helst. Utan att registrera oss och tvingas komma ihåg att säga upp en påtvingad prenumeration när månaden är slut.

Vi vill ha möjlighet att köpa en månads premiumsurf på en enskild tidning. Och betala det enkelt med Swish. Som ett kontantkort för mobilen.

Och ska vi prenumerera så kanske vi vill ha en tidningsplattform där alla tidningar finns representerade för ett enhetspris.

Ja, det och kanske en tischa med Magda Gad.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.