Gasverket

Dela inlägg:

 

 

 

 

Han slog upp ögonen och drog häftigt efter andan. Det var mörkt där han låg, fuktigt och stank av brandrök.

Han reste sakta på sig. Ansiktet sved och en molande huvudvärk fyllde skallen. Han stönade och tog sig om bakhuvudet. Fingrarna gled över en enorm bula.

Satan!

En serie ljudlösa minnesbilder blixtrade förbi; den röda varningslampan som blinkade; tryckmätaren; gasledningen som brast. Och sedan ett intensivt ljussken som förblindade honom.

Han haltade ut i gasverkets utbrunna produktionshall. Den förvridna metallbråten tornade upp sig framför hans ögon. Precis som varje gång tidigare.

Han vred prövande på strömbrytaren för takbelysningen. Ett, två varv. Vid det tredje tändes ljuset – precis som alltid – och visarna på fabriksklockan vreds tillbaka till fem över två synkront med att produktionshallen bit för bit, sekund för sekund återställdes till sitt ursprungliga skick – precis som ett videoband som spelades baklänges – precis som alltid.

Han borstade av sig dammet och svingade sig hemtamt uppför ståltrappan till loftgången där huvudledningen löpte – från gasklockan utanför in genom väggen och sedan längs med hela gången fram till blandningskammaren.

Han började gå längs loftgången med handen ett par centimeter ovanför gasledningen för att känna efter om det fanns några temperaturskillnader.  Han hade ingen aning om hur många år han hållit på såhär.

Trots att han visste exakt vad som skulle hända kunde han inte låta bli att göra samma sak om och om igen.

I slutet av loftgången där ledningen vek av in mot blandningskammaren stannade han upp.

Det var något som inte stämde – något var annorlunda mot alla andra gånger tidigare. Han hade hört något. Inte knäppningarna från den överhettade ledningen som snart skulle brisera för vilken gång i ordningen han för länge sedan slutat räkna. Det var något han inte hade hört på flera år: mänskliga röster.

Han skyndade tillbaka längs loftgången och kikade ned. Rösterna blev starkare.

”Kom igen nu, vad fan såsar du för! fräste Rasmus.

”Men vi skulle ju bara ta kort på byggnaden ju!” protesterade Samuel.

”Sluta fjanta dig!” höll Linn med Rasmus. ”Är vi Urban Explorers eller inte?”

Samuel snubblade motvilligt efter sina två vänner.

”Åker vi dit är vi rökta!” försökte han igen.

Rasmus vände sig om och körde upp ficklampan i hans ansikte.

”Lyssna nu, skitskalle. Om du är för feg för att hänga med in i byggnaderna kanske du ska fundera lite på om du ska vara med på sånt här eller inte! Och ska du inte det så är det bäst att du sticker härifrån prick nu!”

Linn flinade mot honom.

”Hur ska du ha det, Blöjan?”

”Ni fattar inte”, flämtade Samuel och svalde ned en klump i halsen.

”Vad sa du?” frågade Rasmus. Han sparkade undan en svedd metallplåt och tog ett steg närmare med ficklampan riktad rätt i ögonen på honom.

Samuel skymde det starka ljuset med ena handen och kisade ängsligt på dem, en och en.

”Det spökar här”, sa han och svalde igen.

”Ursäkta?” sa Linn.

”Det spökar här. Det finns ett jävla spöke här! En gubbe som dog i gasexplosionen för typ hundra jävla år sen! Han går igen här inne och mördar för fan folk!”

Linn började fnittra.

”Åh herregud Blöjan! Nog för att du är blödig men det här tar fan priset! Ska du börja skylla på spöken nu bara för att du är för feg för att vara en äkta UE!”

Rasmus gav ifrån sig ett litet fnys.

”Okej, du gör som du vill. Men skyll dig själv. Och du ger fan i att tjalla”, hotade han.

Samuel skakade på huvudet.

”Ni kommer ångra er”, viskade han. ”Jag lovar, ni kommer ångra er…”

”Whatever”, sa Linn.

Småglin?

Han smög sig närmare trappavsatsen och stirrade på de tre ungdomarna nedanför. Plötsligt var det så självklart. Det var inte han som hade slarvat! Det var småglin som hade kostat honom livet! Några förbannade småglin hade saboterat gasledningen och dömt honom till att sprängas till döds gång på gång i tid och evighet!

Han plockade upp en rörtång och smög sig försiktigt nedför trappan. Två av glinen hade tagit sig en bit längre in i hallen. De stod i ett perfekt läge. Han behövde bara lyfta det tunga verktyget och klappa till. Sedan skulle allt vara över. Och han skulle vara fri.

”Ssch, vad fan var det?” viskade Linn.

”Jag hörde inget”, svarade Rasmus.

”Det var för fan något som skrapade!”

Hennes hjärta panikade i bröstet.

”Där var det igen!”

Hennes underläpp darrade.

”Ja, jag hörde”, svarade Rasmus nu.

De flackade med adrenalinstinna blickar runt om i lokalen.

Skrapet hördes igen, denna gång bakom dem. De vände sig darrande om med uppspärrade ögon. Ljudet kom inifrån ett av hörnen.

Rasmus höjde sakta ficklampan mot mörkret och flämtade till.

omslag novell gasverket

Dela inlägg: