👿🍬Trick or Treat 🎃🔪

 

 

”Aj som fan!”
”Vad håller du på med?”
”Jag skar mig ser du väl!”
Ante stoppar in tummen i munnen och suger i sig blodet som sipprar ut ur såret han just åsamkat sig.
”Du ser ut som en bebis”, skrattar Clarice.
”Håll käften!”
”Hörru, tänk på språket!”
Pappa Malcolm hytter med näven i luften ovanför Antes huvud. Ante duckar på ren instinkt och Clarice drar sig diskret undan.
Ante håller upp sitt skadade finger.
”Har vi något plåster?”
”Får jag se?”
Malcolm hugger barskt tag i Antes finger och synar det ett par sekunder, slänger sedan tillbaka Antes hand med en fnysning. ”Sluta gnäll ungjävel. Det där är ingenting.”
”Men det gör ont! Och det blöder. Ska jag bloda ner hela dräkten eller?”
”Det är Halloween. Det är väl för fan meningen att det ska vara blod överallt. Här, sätt på dig den här skiten nu och stick härifrån.”
Malcolm kastar dräkten i knät på Ante. Han ska vara Liemannen i år.

Clarice smyger försiktigt tillbaka in i rummet, försöker att inte göra för mycket väsen av sig. Malcolm luktar öl och är rödmosig i ansiktet. Det brukar betyda att hon gör bäst i att hålla sig ifrån honom. Men som vanligt lyckas hon inte undgå honom. Han vänder sig sniffande om.
Parfymen! Fan också.
Hon har satt på sig sin Halloweenclowndräkt. Malcolm betraktar henne rovlystet. Från topp till tå låter han sin blick långsamt färdas över hennes spensliga 13-åriga kropp. Han hejdar sig vid hennes knappt utvecklade bröst och slickar sig ohämmat om munnen. Hon skruvar obekvämt på sig och slår ned blicken när han sträcker fram en hand och smeker henne över kinden.
”Pappa, kan du hjälpa mig att få på mig den här?” säger Ante och viftar med huvan till Liemannendräkten.
Malcolm vänder sig blixtsnabbt om och lappar till honom hårt över kinden.
”För helvete ungjävel, ser du inte att jag är upptagen?!”
”Jag får inte på mig den!”
Malcolm sliter huvan ur Antes händer, drar den hastigt över huvudet på Ante och vrider åt den hårt som om han var på väg att kväva honom.
”Vad är det som händer?”
Malcolm släpper greppet om huvan och rättar till den.
”Vi försöker bara få ordning på den här dräkten. De är trixiga de här, eller hur?” säger Malcolm och ler falskt.
Ante nickar tyst mot sin mamma och Malcolm ger henne en menande blick. Clarice passar på att hugga tag i Antes hand.
”Vi ska gå nu”, säger hon och börjar dra honom mot ytterdörren.
”Bli inte borta för länge!” ropar mamma Frida efter dem.
Clarice stänger dörren.
Ante lösgör sig från Clarice och fnyser.
”Vadå? Hade du hellre velat vara kvar därinne eller?” frågar Clarice.
”Jag behöver inte din hjälp!” fräser Ante och styr stegen bort mot ladan på gården.
”Vänta, vart ska du nu?”
”Hämta lien.”
”Men den står ju här!” säger Clarice och pekar på liten leksakslie med plastblad som står lutad mot väggen bredvid ytterdörren.
”Inte den. Den riktiga.”
Clarice springer efter honom och hugger tag i hans axel.
”Vi får inte röra pappas grejer, det vet du ju!”
”Det skiter jag i”, säger Ante och drar upp dörren.

Clarice står handfallen kvar när Ante försvinner in i boden. Hon kastar en ängslig blick tillbaka mot huset, hör hur han stökar omkring därinne och hoppas att Malcolm inte ska upptäcka dem.

Ante uppenbarar sig snart ladans dörröppning. I handen håller han Malcolms röda motorsåg. Han har tagit av sig Liemannendräkten och ersatt den med Malcolms smutsiga snickarbyxor och en röd lika smutsig skjorta. Kläderna är lite för stora men ger honom ändå ett skräckinjagande utseende tillsammans med lädermasken han dragit över ansiktet.
”Vad fan är det där?” flämtar Clarice.
”En pestmask.”
Clarice stirrar på den spetsiga näbben och de två utstående runda ögonkopparna med mörka glas.
”Liemannen är för bebisar. Motorsågsmassakern är coolare. Fast jag hittade bara den här masken.”
”Men vad ska du göra?” frågar hon förskräckt.
”Vad vi borde ha gjort för länge sen.”
Ante stegar förbi henne ut från ladan och trycker samtidigt ett cylinderformat tungt föremål i händerna på Clarice.
Hon stirrar på det och skakar sedan på huvudet.
”Vad fan tänker du göra Ante!?”
Ante vänder sig om.
”Det finns andra kläder åt dig därinne också. Under skottkärran i en sopsäck. Gå in och ta på dig dem. Jag vaktar så att inte gubbjäveln kommer. Skynda dig, vi har inte mycket tid på oss innan fanskapet kommer ut och letar efter oss. Så snart han satt på morsan, och det brukar ju gå snabbt, så lär han trycka i sig ett par öl till och snart sätta sig i bilen. Och du, var försiktig med den där. Den är laddad.”
Clarice håller upp slaktpistolen och flyttar skrämt sin hand från det röda handtaget. Hon vet att den är spärrad men ändå. Tankarna rusar. Hon känner sig rädd, berusad, panikslagen och upphetsad på samma gång. Sedan går hon in i ladan och letar rätt på skottkärran.

Hon kommer snart ut igen och ger Ante en ”va fan”-gest.
Ante synar henne hastigt från topp till tå. Ger henne sedan ett OK med tummen och pekfingret format som en cirkel.
”Jag ser ju ut som en porrskådis!” säger hon och drar lite i kjoltyget på den alldeles för korta sjuksköterskedräkten.
Nätstrumpbyxorna stramar mot låren och överdelen av den urringade dräkten är så tight att den klämt ihop hennes små bröst och därigenom tvingat fram en nästintill obefintlig klyfta.
”Det är liksom meningen.”
”Vadå meningen? Hur är det meningen att jag ska se ut som en som knullar på film?”
”Det är meningen att den fan ska bli kåt. Så att vi kan ta honom precis när han visar sitt riktiga äckliga jag.”
”Men jag vet inte om…”
”Det vet du visst. Och morsan ska se på.”
”Men Ante, vi kommer hamna i fängelse!”
”Vi är tretton år. Vi hamnar inte i nåt jävla fängelse. Dessutom gör vi världen en jävla tjänst.”
”Men det vet ju inte polisen.”
”De vet!” fräser Ante. ”De vet jävligt väl! De har fått anmälningar flera gånger men de gör inte ett skit! För den där jäveln slingrar sig ur hela tiden. Och morsan gör inte ett skit åt det hon heller fast hon vet vad som händer. Det räcker nu. Han är slut. Här”, säger han och räcker henne en silverfärgad venetiansk mask, en sån som täcker halva ansiktet, för att dölja hennes utseende. Hon speglar sig i motorsågens blad och nickar. Inte ens Ante skulle kunna säga att det är Clarice som står där framför honom.
Bra.

”Hörde du det där?”
Malcolm slutar lapa och suckar.
”För fan Frida, jag håller ju på här!”
”Jag tyckte bara det lät nåt.”
”Det enda som låter är mitt slaskande. Men det är fan inte från dig. Varför är du sån jävla torrfitta nuförtiden?”
Frida svarar inte.
Malcolm skakar på huvudet och häver sig upp i sängen. Han greppar tag i kuken och börjar runka den alkoholpåverkade halvslaka extremiteten, spottar sedan i näven och smetar in saliven över Fridas kön. Så lägger han sig över henne och tvingar sig in med hjälp av ett par fingrar.
När han väl fått in den hjälpligt börjar han jucka och kuken svullnar upp något efter en stund. Inte tillräckligt för att Frida ska känna den men hon vet att det snart är över. Det brukar inte ta så lång tid.
Det gör det inte heller.
Med samma gamla dova stön han alltid gör när det går för honom tömmer han sig i henne och faller sedan tungt ner på hennes kropp. Hon trycks ned i madrassen och sätter händerna i bröstet på honom, trycker ifrån så gott hon kan för att inte tyngden ska krossa henne helt. Snart, snart rullar han bort, tänker hon.

När Malcolm äntligen rest på sig för att hälla i sig andra halvan av den senaste ölen i ett svep hörs ljudet utanför igen. Den här gången hör till och med Malcolm det.
”Vad i helvete!” muttrar han och flyger upp ur sängen. Han virar slarvigt täcket omkring sig och stegar ut i hallen samtidigt som det ringer på dörren.

”Han kommer nu. Göm slaktpistolen!” viskar Ante.
Clarice trycker ned det tunga avrättningsredskapet i den vita handväskan med rött kors som följde med sjuksköterskedräkten. Det är knappt så att den går i och en liten bit sticker upp i ena änden men det är inget han kommer märka intalar hon sig.
De hör Malcolm muttra bakom dörren och ser hur han sätter handen på handtaget.

Malcolm slänger upp dörren och gör sig redo att skälla ut den som står där. Det är väl nån som ska köpa ägg eller nåt. Han ångrar att han satte ut skylten om gårdsförsäljning ute vid vägen. Det är alltid på söndagar som folk kommer på att de saknar ägg och mjölk och kött och fan vet vad. Han borde ägna sig åt att bara sälja åt de stora koncernerna men gårdsförsäljningen ger en bra extrainkomst.
”Jaha era jävla kanaljer, ni vet att jag inte…”
Han hejdar sig och stirrar på den utklädda flickan. Hon kan inte vara mer än 14, kanske 15 och det rycker med ens till i kuken när han får syn på henne.
Jahadu, jag förstår dig. Det här är annat än den där torra nuckan därinne i sovrummet.
Han får hålla sig för att inte sucka högt när han smeker med blicken över hennes lilla kropp. De där små brösten som nästan blottas i urringningen, låren, nakna sånär som på ett par vita nätstrumpbyxor. De ser spensliga ut men kraftfulla på samma gång, fullt kapabla till att greppa om ens kropp när hon rider. För att inte tala om…
”Trick or Treat?” säger Ante.
Malcolm rycks ur sina tankar.
”Va..”?
”Trick or Treat. Bus eller godis?”
Malcolm skrattar till.
”Ja inte fan har jag nåt godis i alla fall. Det är ju du som har det! Men du vet väl inte vad du ska göra med det.”
”Vad säger du?”
”Äh, det var inget”, flinar Malcolm.
”Vem är det?” hörs mamma Fridas röst ropa inifrån huset.
Malcolm vänder sig inåt hallen.
”Ingenting, bara nån sån där jävla Halloweenknackning.”
”Så, hur ska du ha det? Bus eller godis?”
”Tja, såvida vi inte kan vända på steken och jag får godiset, så får det väl bli bus då”, flinar Malcolm och ger sjuksköterske-Clarice en lysten blick.
”Ok”, svarar Ante och tar tag i snöret på motorsågen.
”Alltså, den där är väl inte…? Vänta nu, jag känner igen den där”, säger Malcolm och höjer handen i samma stund som Ante drar i snöret.
Motorsågen startar upp med ett vrål på första rycket.
”Jag hör dig inte!” skriker han genom motorljudet och varvar upp sågen.
Malcolm sätter upp händerna i luften och börjar backa in i huset. Ante riktar motorsågen mot honom och kör sedan in den i dörrposten så att flisorna yr.
”Men vad i helvete!” skriker Malcolm. ”Din lilla jävla…”
Ante tar ett steg in i hallen och går emot honom. Malcolm backar ytterligare. Han börjar inse att ungjäveln tycks mena allvar.
Ante svingar återigen motorsågen och kör in den i väggen. Den skär sig rakt in och gipsflagorna yr.
Snart uppenbarar sig en skräckslagen Frida i dörröppningen till sovrummet.
”Gå in!” skriker Malcolm åt henne. ”Gå tillbaka in i sovrummet!”
Frida skriker till och backar tillbaka in i rummet. Malcolm slänger sig in efter och stänger dörren med en smäll. Han fumlar med nyckeln i låset och lyckas precis vrida runt den när handtaget trycks ned och motorsågen varvas upp igen på andra sidan.
”Vad är det som händer?”
”Det är någon jävla unge som snott min motorsåg och går bananas, det är vad som händer! Jag visste att jag skulle ha satt lås på den där jävla ladan!”
”Vart är Clarice!? Hon är väl inte här!”
”Flytta på dig!”
”Vad ska du göra?”
Malcolm öppnar byrålådan och rotar febrilt runt bland sockor och kalsonger.
”Tur jag har den här”, säger han till slut och  plockar upp en pistol modell SIG Sauer P226.
Frida stirrar stumt på vapnet och vet plötsligt inte vem hon ska vara mest rädd för; ungarna med motorsågen utanför dörren eller sin man.
”Vart har du fått den där ifrån?” flämtar hon.
Malcolm flinar.
”Snutar begravs inte med sina tjänstevapen.”
Frida sväljer ned ett illamående. Att Malcolms bror var polis tills han dödades av samma typ av man som Malcolm själv är absurt bara det, men att Malcolm har stulit sin egen brors vapen efter hans död är ännu mer absurt.

Utanför varvas motorsågen upp igen och snart hörs en röst genom dörren.
”Antingen kan du öppna den här dörren självmant, eller så hjälper jag dig med det!”
Malcolm flinar.
”Kom igen bara ungjävel!” morrar han, sedan ännu morskare: ”Kom du bara!”

Det tar inte ens en sekund innan motorsågen skär sig igenom dörrens tunna trä. Träflisorna yr genom luften och Malcolm föser in Frida bakom sig medan han sätter upp pistolen i luften och riktar den mot dörren.
Motorsågens blad sågar hastigt upp ett stort fyrkantigt hål kring låset och dörren sparkas upp.
Malcolm tar tillfället i akt och pressar in avtryckaren.

Clarice skriker till och sätter instinktivt upp händerna för öronen när skottet brinner av. Ante hinner precis ducka undan. Kulan går lite för högt och skrubbar bara hans axel.
Insatsen har uppenbarligen ökat.

Malcolm håller stadigt pistolen i skjutklart läge och riktar den rakt mot honom.
”Ge dig innan det är försent. Jag vet inte vad du har emot mig. Jag är väl kanske inte den trevligaste grannen i trakten men jag har inte gjort er kids häromkring nånting som skulle motivera varför ni helt plötsligt kommer hit för att döda mig, eller vad fan det nu är du är ute efter. Jag antar att vi alla har vårt psyke att tacka för våra små nycker och ditt är uppenbarligen inte helt stabilt. Hursomhelst så råder jag dig att lägga ner den där innan det här blir allvar på riktigt. Jag är farsa vet du, jag har barn jag också, inte äldre än dig. Vill du att jag ska behöva bli en mördare också?”
”Det är du redan.”
Malcolm skakar på huvudet.
”Vad fan snackar du om?”
Ante tar tag i pestmasken och sneglar mot Clarice. Clarice sticker ned handen i handväskan och greppar tag om slaktpistolen. Hon svettas och känner sig så kissnödig att hon knappt kan stå.
Bakom Malcolm hör de mamma Frida flämta med darrande röst.
”Vad gör ni? Sluta… Kan ni inte sluta nu…? Snälla…?”
Ante vänder sig återigen mot Malcolm och både han och Clarice drar samtidigt av sig sin förklädnad.
Malcolm flämtar till.
”Va fan…!”
”Eller hur”, skrattar Ante. ”Det trodde du inte va? Eller det kanske du borde göra, för det är ju du som har uppfostrat oss. Inte så konstigt att man blir lite knäpp med en farsa som dig.”
”Nu tar vi det jävligt lugnt”, morrar Malcolm mellan sammanbitna tänder och höjer återigen pistolen mot Ante.

Gesten får Clarice att släppa alla hämningar. Hon sliter upp slaktpistolen ur väskan och stegar hastigt fram till Malcolm. Det hela går så fort att han inte hinner reagera. Clarice höjer den tunga cylindern i luften och svingar den med all kraft mot Malcolms huvud. Han tappar taget om pistolen och slungas ned i sängen med ett ymnigt blödande sår i skallen. Lakanet färgas rött på ett ögonblick. Ante varvar upp motorsågen.
”Sådärja, då var ordningen återställd då.”
”Vad gör du?” flämtar Frida. Tårarna rinner nedför hennes kinder och hon sjunker ihop mot väggen nedanför sängen.
”Det vi borde ha gjort för länge sedan. Och det vet du”, svarar Ante.
Malcolm ligger kvar skräckslagen på sängen när Ante höjer sågen och börjar gå mot honom.
”För i helvete! Förlåt! Jag säger ju förlåt! Det kanske har varit lite… Jag kanske…”
”Det är försent nu. Du har gjort ditt!”
Clarice hugger tag i Malcolms ben och trycker ned dem mot madrassen. Malcolm är fortfarande så vimmelkantig av det kraftiga slaget i huvudet att han inte kan protestera, bara gny skrämt medan han ser hur Ante för motorsågsbladet närmre.
”Ditt vidriga jävla beteende har tagit vårt liv ifrån oss, så vi tänkte ta ditt in return så att säga, how about that?”
Malcolm skakar på huvudet.
”Nej nej, lägg av. Jag har ju sagt förlåt för fan!”
”Såså, vi ska bara se till att du inte kan fly, för vi är nämligen inte klara riktigt än här.”
Så trycker han in sågbladet i smalbenen. Malcolm skriker som en galning och blod blandat med benfragment skvätter runt i rummet och fläckar ner väggarna.
”Usch”, utbrister Clarice och gör en min av äckel.
Mamma Frida svimmar. Clarice sliter påslakanet av täcket och virar det hårt kring Malcolms skadade ben. Så knackar hon Malcolm på axeln.
”Då var det dags för din lilla porrstjärna att göra entré”, säger hon och kryper upp i sängen där hon sätter sig gränsle över honom. Hon drar upp kjolen och blottar sina trosor genom de vita nätstrumpbyxorna. Så hugger hon tag i Malcolms haka och tvingar honom att titta på henne medan hon börjar gnida sig mot honom. Han försöker skaka på huvudet och börjar gråta högljutt. Men Clarice bryr sig inte om hans gnyende utan fortsätter att gnida sitt kön mot hans tills han inte kan hålla sig längre, för mitt i smärtan och skräcken kan han inte motstå sina lustar och han gråter ännu högre när han märker hur hans penis hårdnar.
Då hoppar hon av och sätter slaktpistolen mot hans kön.
”Jag ser att du gärna vill ha dig ett skjut”, säger hon och flinar.

Vrålet ekar ut genom fönstret, färdas över åkrarna ända bort till grannarna flera hundra meter bort och i vardagsrummet hemma hos familjen Karlén skrattar man gott.
”Det där lät faktiskt läskigt verkligt!” säger Selvi och går fram till fönstret för att titta ut.
”Ja, de tar de här spökerierna på allvar i alla fall, det får man ju ge dem.”

Malcolm gnyr med blodet forsande mellan benen, sipprande genom lakanet virat kring smalbenen och flödande ur såret i huvudet på samma gång. Om Clarice inte sätter stopp för det kommer han att förblöda inom kort.
Så lätt ska han inte få det.
Jag vill vara den som tar bort honom, tänker hon.
Så hon makar sig fram till honom och lutar sitt ansikte mot hans samtidigt som hon placerar slaktpistolen mot hans panna. Svetten tränger ut ur varje por i hans ansikte och han ber darrande för sitt liv, knappt hörbart och så ynkligt att hon nästan blir full i skratt.
Hon trycker slaktpistolens mynning hårdare mot hans panna.
”Bulten i den här tränger in åtta komma två centimeter, rätt in i hjärnan, på ett ögonblick bara. Pang, så är det klart! Det är egentligen en mycket mer barmhärtig död än du är värd. Men jag tänker att rädslan du känner just nu är värre än själva döden.”
Hon rynkar på näsan och sneglar bakom sig.
”Jag tror till och med att du har skitit på dig.”
Hon sniffar ett par gånger till och gör en grimas av äckel.
”Åh fy fan, det har du ju. Nej, jag tror vi får ta bort det här djuret nu, vad tror du? Det finns liksom inget mer vi kan göra för honom.”
Malcolm skakar på huvudet.
”Varför gör du såhär? Clarice? Varför?”
”Åh, det borde du ha frågat dig lite tidigare. Så, enough talking. Säg farväl till allt och sådär för nu orkar jag inte tjafsa med dig mer.”
”Clarice, jag ber dig. Sluta, vi tar dig till…”
”Herregud vilket gnäll.”
”Det är inte…”

Hans mening hinner inte avslutas innan Clarice trycker in handtaget och bulten skjuter igenom pannbenet med en dov smäll och släcker hans liv på en sekund.
Clarice lyfter bort slaktpistolen och betraktar fascinerat ingångshålet i pannan och hans stirrande ögon.
Hon sneglar ned på mamma Frida som sitter paralyserat med telefonluren i ett krampaktigt grepp.
”Och den där kan du lägga undan lilla mamma. Vi behöver inte dem. För det var väl polisen du tänkte ringa? De behövs inte här längre, de har annat viktigt att göra. Vi ska ta en liten promenad du och jag istället, ut på gården bakom ladan. Du vet där vi tänkte odla hallonbuskar nästa år?”

*

Mo drar sakta av sig glasögonen och ser på Clarice. Hon sitter med blicken och händerna i knät och fingrar på nagelbanden.
”Det är… Jag vet inte. Det är väldigt brutalt. Välskrivet, men brutalt.”
Han suckar och lutar sig fram.
”Säg mig Clarice. Hur mår du?”
Clarice vänder upp blicken och ser på sin lärare. Hon rycker på axlarna.
”Är det något som bekymrar dig? Hemma?”
Mo lutar sig tillbaka i stolen igen och ser begrundande på henne.
”Jag menar… Det är väldigt, ska vi säga, explicita fantasier du har skrivit ner här. Särskilt när det handlar om din egen familj.”
”Det är ingenting.”
Mo suckar återigen.
”Jag tänker att det måste vara tungt att vara ensambarn och bo sådär helt isolerat ute på en gård på landet långt ifrån jämnåriga kompisar och så. Du kanske behöver komma ifrån ibland? Få lite perspektiv. Träffa andra”, säger Mo och lägger en hand på hennes knä.
Clarice stirrar på den ett par sekunder. Sedan vänder hon sig mot Mo och suger in honom med blicken. Mo ser förbryllat på henne, som om han försöker förstå vad det är hon vill säga. Hon drar lite på munnen och blinkar nästan obemärkt med ena ögat mot honom. Mo klämmer försiktigt åt om hennes knä till svar och låter handen sakta börja vandra ett par millimeter uppför hennes lår. Hon särar lite på läpparna, sticker diskret ut tungan och slickar sig lika obemärkt i mungipan. Mos hand letar sig ytterligare ett par millimeter upp på hennes lår. Så ser han ut att komma på sig själv och drar hastigt tillbaka handen. Clarice ler ringaktande mot honom.
”Förlåt jag… Jaha, okej. Jaja. Jag kommer i alla fall att sätta ett B på den här uppsatsen. Språkmässigt och grammatiskt är det ett A men rent dramaturgiskt är det… När vi skriver skönlitteratur så måste berättelsen vi skriver vara trovärdig. Läsaren ska alltså kunna känna att det skulle kunna inträffa i verkligheten. Det är bra att skapa spänning, särskilt i skräckgenren, men just att barn mördar sina föräldrar är väldigt väldigt ovanligt och det är kanske ett ämne du kan utforska när du blir äldre. Som jag ser det, eller misstänker, är det kanske ett uttryck för tonårstrots här, och det är inte helt lämpligt att ta ut det i en novell som vi skriver i skolan som Halloweenuppgift i svenskan.”
Clarice rycker på axlarna igen och nickar.
”Eeh… Jaha, det här drog ju ut på tiden”, säger Mo och pickar med pekfingret på sin armbandsklocka. ”Kommer din pappa och hämtar dig som vanligt?”
”Pappa har slutat att hämta.”
”Ah…”
Clarice reser på sig och går mot dörren. Hon hejdar sig i dörröppningen och vänder sig om med ett leende.
”Jag ska inte skriva mer om mina föräldrar.”
Mo nickar lättat och ler.
”Nästa Halloween kanske historien kan handla om en lärare och en elev istället. På något sätt. Hejdå, magistern!”

👿🍬🎃🔪