Styrketräning gör dig dum i huvudet

Dela inlägg:

Nu är det bevisat: styrketräning gör dig fullkomligt dum i huvudet. Är det inte felaktigt fokus på muskelgrupper så är det övertro på sin egen förmåga. Jag är själv ett levande exempel på det sistnämnda.

Ni vet de där snubbarna som vaggar omkring som en slags gorillor på gymen med lätt utstående armar, putande bröstmuskler med samma omfång som Heidi Montags överdimensionerade behag, biceps som kanonkulor.

Och chicken legs.

Fullkomligt oproportionerade till den vältränade övre kroppshalvan går de omkring på sina tandpetare till ben och på allvar tror att de är attraktiva, när de i själva verket ser ut som en värre variant av gödkycklingarna i KFCs djurplågeriburar.

En stillasittande livsstil och västerländsk diet sedan vi kom hem från vår långresa adderade dessvärre på fettprocenten skrämmande fort. Som om inte det vore nog så gjorde det mig dessutom fullkomligt handlingsförlamad vad gäller fysisk aktivitet.

Och någonstans där i mitt förslappade tillstånd återuppväcktes plötsligt min träningslust som hade legat i dvala sedan jag senast gymtränade regelbundet.

Stående tåpress är ju en bra övning…

Eftersom jag inte vill sälla mig till gorillakycklingarnas patetiska skara har jag därför även lagt in benträning i mitt veckoprogram.

I tisdags var första benpasset.

Och det gick ju bra. Väldigt bra till och med.

Nu har man ju en grundstyrka i benen vilket gör att det är lätt att missa hur mycket som är för mycket.

Följaktligen fläskade jag på med 15 kilo stående tåpress för vaderna som många glömmer, eller helt enkelt skiter i.

Det brände skönt i musklerna och glad och nöjd gick jag från gymet och tänkte att jag hade gjort ett gott dagsverke.

Hur gott dagsverke skulle visa sig dagen efter…

Parkeringstillståndet inom räckhåll

Framåt onsdagseftermiddagen började den omisskännliga träningsverken göra sig till känna i benen, och framförallt i vaderna.

Ett par timmar senare utstötte jag ofrivilligt ett smärtskrik varje gång jag tog ett steg.

Ytterligare ett par timmar senare hade jag förvandlats från hälsosam medelålders man till någon som utan vidare förklaringar med lätthet skulle kunna stappla in på Transportstyrelsen och kvittera ut sitt parkeringstillstånd för handikappade.

På torsdagen gick det gick så långt att jag fick ta hjälp av professionell sjukvårdsupplysning via telefon.

Då hade baksidan av knävecken svullnat upp och jag kunde knappt ställa mig upp alls.

Dock kunde sjuksköterskan lugna mig med att det förmodligen bara var musklerna som ”blivit lite överansträngda” och att jag skulle ”testa att promenera och kanske cykla lite för att vänja musklerna vid belastning”.

Hon kunde lika gärna ha sagt: Eftersom du i stort sett är en gammal gubbe så ska du nog sluta inbilla dig att 15 kilos tåpress är vad din kropp klarar av när du precis börjat träna igen efter ett uppehåll på sju år då du var betydligt yngre och starkare.

Äh, på’t igen bara!

Idag är det lördag och det värsta har gett med sig. Nu återstår bara en sån där skön träningsvärk, den som gör att man känner sig sådär nyttig och frisk.

På tisdag kommer jag sannolikt vara helt återställd.

Och då står jag förmodligen där igen, med 20 kilo i händerna och gör stående tåpress för vaderna.

Med det gissar jag att jag har rätt så mycket gemensamt med gödkycklingarna trots allt. För vi är uppenbarligen precis lika dumma i huvudet.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.