Skräckfilmsfeeling på Railway Hotel

Dela inlägg:

Ursprungligen publicerad på travelisland.se 30 november 2017

TEXT: JIMMIE OLSSON | FOTO: JIMMIE OLSSON, RAILWAY HOTEL

Railway Hotel i Mossburn har alla förutsättningar att skrämma slag på sina gäster. I rätt ljus, eller snarare ickeljus, är hotellet den perfekta kulissen för vilken skräckfilm som helst. Häng på till Mossburn på Nya Zeelands sydö och det som vi trodde skulle rubriceras som ”The Mossburn Murders”.

Mörkret runtomkring oss är kompakt. Planen att ta oss de dryga trettio milen från Mt Cook till Mossburn, en liten bortglömd stad  på vägen till Milford Sound på Nya Zeelands sydö, har falerat totalt.

Är det något man får lära sig när man kör bil på Nya Zeeland så är det att det tar mycket längre att köra här än hemma.

Vägarna är relativt smala och slingrar sig ofta mil efter mil längs med bergssidor, i dalgångar mellan berg eller längs kuster. Såhär under högsäsongen* är de även rätt hårt trafikerade. På dagarna trängs turister i hyrbilar med stora turistbussar fulla av japaner på vägarna, särskilt längs den givna rutten runt sydön vilken checkar av alla hot spots längs vägen. Lägg därtill lokalbefolkningen som också är ute och kör, antingen till eller från jobb eller ärenden i större närliggande orter. Nya Zeeländare har dessutom ett rätt taskigt trafikbeteende – i alla fall om man jämför med svenska förhållanden. Omkörningarna är snäva och hastiga. Ibland känns det som om de ska ta med sig backspegeln i farten. Och glöm det där med att vänta på korsande trafik vid utfarter eller korsande vägar. Högerregeln existerar av naturliga skäl inte (de kör på vänster sida) och ska de ut från en parkering, bensinmack eller ut på en korsande väg så kör de helt enkelt bara ut.

De flesta restauranger stänger tidigt på kvällarna, ofta är sista beställningen runt åtta eller nio. Merparten av hotell och andra boenden här på sydön bommar igen runt tiosnåret, och absolut senast elva. De flesta har med andra ord inte 24-timmars reception så ser du inte till att komma i tid till sista incheckning så kan du mycket väl få sova i bilen, även om du bokat rum – alternativt tvingas väcka hotellägaren och möta en måttligt glad värd när du väl ämnar dyka upp. Glöm att få något att äta.

Trafikmässigt betyder det alltså att hyrbilarna och turistbussarna är borta från vägen sedan länge, liksom de flesta lokalbor. Men som brukligt är så är sena kvällar och nätterna istället populära tider för den tunga frakttrafiken. Något vi också snart får erfara.

När klockan slagit kvart i tio inser vi motvilligt att vi aldrig kommer att hinna fram till Mossburn och Railway Hotel som är vårt boende för natten och slår en pling till ägaren.

– Vart är ni nu? Okej, då är ni framme vid kvart över tio, halv elva senast. Det är lugnt, vi väntar. Jo förresten, vi har ingen el. De håller på med något elarbete, hela stan är utan. Men strömmen ska vara tillbaka klockan tolv i natt.

Vi konstaterar lite bittert att vi varken kommer att få mat eller vår efterlängtade öl efter en lång dag och kväll i bilen eftersom baren och resten av hotellet kommer att vara tvärstängt när vi kommer fram. Men ingen el? Är inte det här ett utvecklat land i klass med västvärldens moderniteter och organisering? Återigen blir vi varse om att folk vid den här tiden på dygnet mer eller mindre förväntas ligga och sova redan.

Och egentligen är det märkligt att vi fortfarande inbillar oss att allt här borde vara likadant som hemma, för det vi hittills sett av Nya Zeelands sydö är att det är ett ganska underutvecklat samhälle med våra mått mätt.

väg, berg, grönt, dimma
Bild: Free-Photos / Pixabay

Standarden på boendena är relativt låg, men ändå dyra, och de flesta tycks vara någon form av bönder eller ingenting alls. De flesta små orter påminner om klassiska Westernstäder i USA – de större med en eller ett par huvudgator där gamla låga butikshus i betong står i rad längs de folktomma gatorna med namn som The Morris Building och Dunedin Hardware Building med tillhörande årtal för uppförandet målat högst upp på väggen. De mindre ännu sömnigare orterna med endast några få enplansbutikshus i torrt trä som säljer jordbruksmaskiner och annat jordbruksrelaterat, möjligtvis en liten matvaruaffär, och ett dammigt café.

Efter ett antal felkörningar i utkanten av Queenstown och ännu flera svordomar hittar vi äntligen ut på vägen mot Mossburn. Solens sista glödande strålar har bytts ut mot den mörkblåa kulissen av den antågande natten och vi har fortfarande nära åtta mil kvar på en slingrig smal väg längs kusten.

Vi är så gott som övertygade om (eller okej då, jag är så gott som övertygad om) att vi kommer att bli inlåsta och sedan sågade i bitar av en galen motorsågsman

Ungefär halvvägs möts vi av en bil med orange blinkande saftblandare och en skylt som lyder: House on the way. Vi undrar vad det betyder, tills vi plötsligt runt en snäv krök ser ett enormt brett ekipage komma körande emot oss. Vi saktar genast ner och försöker hitta en ficka längs väggrenen men tvingas i sista stund styra ut så nära dikeskanten att vi är rädda att vår bil ska glida av vägen. Lastbilen dånar förbi med oförminskad fart, och ja det är faktiskt ett helt hus på flaket!

När klockan slår tio över elva rullar vi äntligen in i ett nedsläckt Mossburn. På ett litet café vid sidan av huvudvägen lyser ett kallt starkt sken från en upphängd generatordriven bygglampa över en grupp män som ser ut att sitta och pimpla öl. I övrigt är ”stan” mörklagd. Tystnaden och mörkret inger en kuslig känsla och vi börjar känna en lätt oro för vart vi egentligen hamnat. Vi hittar vägen som enligt kartan ska leda till Railway Hotel. Den är om möjligt ännu mörkare, men vi svänger ändå in. I bilen känner vi oss hyfsat trygga.

När vi kommer fram ser vi först upp mot det helt nersläckta hotellet som är inhyst i en gammal stationsbyggnad med höga fönster. En ensam minivan med ordet Rental på ett klistermärke på bakrutan står parkerad utanför, men inte ett enda tecken på liv syns i något av fönstren, eller utanför. Fasaden tornar upp sig över oss som ett skräckslott. Om det kändes kusligt att åka igenom den nedsläckta stan, så känns det här ännu kusligare. Scenen med det ödsliga och nedsläckta gamla hotellet och den ensamma hyrvanen utanför ger en obehagligt igenkännande feeling av skräckfilmen Hostel där ett gäng backpackers blir lurade till ett vandrarhem, inlåsta och torterade till döds.

åker, landsbygd, vattentorn, gräs
Landsbygd på sydön i Nya Zeeland är precis sådär bonnig som man tror. | Foto: J. Olsson

Vi är så gott som övertygade om (eller okej då, jag är så gott som övertygad om) att vi kommer att bli inlåsta och sedan sågade i bitar av en galen motorsågsman eller liknande och är på vippen att starta bilen igen och åka därifrån. Men tröttheten, och faktiskt ändå litegrann nyfikenheten, tar överhanden och vi slår numret till ägarens bror som är den som fått i uppgift att släppa in oss.

Brodern visar sig vara en väldigt speciell person som till en början är ganska sur för att han fått sitta uppe och väntat, men som snart tinar upp då han inser att vi är ett rätt trevligt par, till skillnad från de andra gästerna – ett gäng gamla gnälliga cyklister som inte tycks ha annat för sig än att klaga på saker, vilket han ogenerat berättar för oss.

– Vi har ingen jävla el, ni hörde det va, men den ska väl komma tillbaka snart, vete fan när bara. Men ni ska väl sova ändå och då behöver man ju ingen el direkt. Fast ni måste vara tysta så inte de där gnälliga cyklisterna vaknar för då får jag skit i morgon, jag pallar inte med det, de har gnällt hela kvällen redan. Har ni kreditkort?

Vi betalar och ber om en ficklampa men vågar inte fråga om en öl. Istället får vi en smygande rundvandring i hotellet där vi blir visade vart köket med kaffe finns, baren och restaurangen, toaletterna och duscharna. Vi går på mjuka heltäckningsmattor genom gnisslande dörrar i korridorer och gångar och blir alldeles snurriga i huvudet. Det liknar mest en labyrint, och även om skräckfilmsvibben klingat av något så är det nu kanske inte tortyr eller motorsågsmassaker vi är rädda för, utan snarare om det spökar här.

Om det kändes kusligt att åka igenom den nedsläckta stan, så känns det här ännu kusligare.

När vi blivit visade till vårt rum i en lång mörk korridor och fått ett hastigt godnatt tänder vi våra ficklampor och tuggar i oss ett par nu sega och rätt äckliga baguetter från Subway som kvällsmat och lägger oss i sängarna, fullt påklädda för säkerhets skull, och stirrar ut i mörkret samtidigt som vi med skräckblandad förtjusning lyssnar på knakningar och knäppanden i korridoren utanför.

Klockan tolv kommer elen precis som utlovat tillbaka. Vi andas ut och somnar nästan omgående.

I morgonens ljus ger det gamla hotellet ett helt annat intryck. Nu är det inte längre en scen från vår tänkta skräckfilm ”The Mossburn Murders”, utan ett charmigt och rätt så hemtrevligt hotell med varma och snälla människor som driver det.
Till och med så hemtrevligt och charmigt att vi stannar en natt till, och äter vår bästa middag hittills.

*Högsäsongen, då de flesta besöker Nya Zeeland för att ta sig runt landet i hyrbil eller bussar, sträcker sig från mitten av november till ungefär slutet av januari under Nya Zeelands högsommar då de flesta vägar och vandringsleder är öppna.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.