bungalow, dykprylar, hängmattor

Foto: J. Olsson

Paradisöar – vackra att se på men brutala i verkligheten

Dela inlägg:

Som en del av er vet så har jag inte bara skrivandet som passion, utan även resande. Paradisöar är en av mina största passioner.

Jag har gjort många 3–6 veckors resor genom åren men även hunnit med åtminstone en sån där ”riktig” långresa, ni vet den där klassikern: Sydostasien runt. Då var jag 27 år och sålde allt jag hade, sa upp jobb och lägenhet och köpte en enkel till Bangkok på vinst eller förlust.

Jag backpackade genom Thailand, tågade mig genom Vietnam, bussade mig genom Laos och körde motorcykel alldeles ensam genom Kambodja för att sedan ta mig tillbaka till Thailand och dyka i en månad.

Planen var att ta mig vidare till Indien (där jag varit en gång tidigare under fem veckor som då var den längsta tid jag varit ute på vift) men hemlängtan och annat satte käppar i hjulen och jag köpte mig istället en flygbiljett hem till kalla Sverige igen – efter dryga 6 månader i Sydostasien.

Smak för ett utanför-boxen-resandet

När jag träffade min nuvarande sambo och vi första gången skulle resa tillsammans åkte vi till Thailand. Det tog väl emot litegrann för oss båda, det är ju trots allt det mest Svenssoniga landet man kan resa till (ja, vi har lite issues med det där, jag erkänner det), men det kändes ändå som ett vettigt land att testa backpacking tillsammans i.

Vi var där i två veckor – en riktig Svenssonklassiker med andra ord och en aningen lamt för min egen äventyrslusta, men det var ett bra sätt att lära känna varandra som resenärer.

Det visade sig att vi hade samma smak för det enkla, det lite utanför boxen, det lite mera krångliga och inte så tillrättalagda resandet.

Vi hade visserligen en tur och retur-biljett, men väl i Thailand reste vi runt (så gott vi hann) och hann till flera destinationer folk normalt sett inte brukar ta sig till under två ynka veckor. Vi bodde relativt enkelt och försökte ta oss till de platser där inte alla samlades, vilket såklart är ganska svårt när det handlar om just Thailand…

Skymning över paradisön. | Foto: Jimmie Olsson

Snurrade globen och satte ner fingret

När vi kom hem igen stod det klart att det här med resande, och dykning, var nåt vi verkligen hade gemensamt – och särskilt lite mer utmanande resande. Så nästan omgående började vi kika runt på vart nästa resa skulle kunna tänkas gå.

I princip snurrade vi globen, och fingret landade på en liten ögrupp i mitten av Indonesien mellan Vietnam och Filippinerna. Vi ställde oss frågan: kan man verkligen åka dit? Hur tar man sig dit? Hur ser det ut?

Efter lite research fann vi att det skulle ta oss tre dagar bara att ta oss dit och det var enkla boendeförhållanden som gällde. Väldigt enkla… Det var lite oroande, men ändå lite spännande, och helt obeprövade territorier. Ingen vi kände hade någonsin varit där, eller ens hört talas om det. Inte mycket information fanns på nätet om det heller.

Det lät ju asläskigt. Och helt perfekt. ”Klart vi ska dit!”*

Så långt från den traditionella turistresan man kan komma

Efter lite ytterligare research och slutligen gemensamt beslut gjorde vi slag i saken och gav oss iväg på vår första längre mer äventyrliga resa tillsammans.

Vi landade i Jakarta och tog oss med inrikesflyg vidare till närmsta flygplats i förhållande till öarna och efter en horribel 12-timmars färjeresa över havet äntrade vi klockan sju på morgonen hamnen på huvudön.

De fyra veckorna som följde var helt magiska.

Dykningen! Folket! Byarna ovana med turister! Naturen! Korallreven! Den ofantliga tystnaden och oändliga svarta mörkret på nätterna när elgeneratorerna stängts av och allt som fanns var havet på ena sidan om den sparsmakat byggda träbungalowen och ogenomtränglig djungel på den andra.

Livet på en ö, helt isolerad från allt vad moderniteter heter. Här fanns inga barer, inga klubbar, inga restauranger, inga hotell.

Vi bodde i enkla bambubungalows utan rinnande vatten byggda av familjen som bodde där, vi åt ris och fisk och endast ris och fisk, vi tampades med insekterna på kvällarna (som ändå inte var så många som vi faktiskt hade väntat oss) och vi sov med vågorna kluckande (ibland rasande) mot strandkanten alldeles utanför.

Det var så långt ifrån den traditionella turistresan man kunde komma. Och vi älskade det. Och hatade det.

För det är ingen walk in the park.

Oväder på gång. | Foto: Jimmie Olsson

Ingen el och rinnande vatten

Vi lever litegrann efter filosofin att när vi åker bort så vill vi åka bort. Få distans till den moderna världen och dess bekvämligheter. Vi bor gärna enklare och har det lite besvärligare, tar lite större risker (ingen sjukvård exempelvis på flera timmars distans) och äter lite sämre, eller i alla fall enformigare.

Vi avstår gärna shoppingen, barerna, restaurangerna och nattlivet om kvällarna och sight seeingen och turistattraktionerna/-fällorna om dagarna.

Istället väljer vi oftast att ta del av och se och uppleva platser dit den storskaliga turismen ännu inte hittat. Dit färre väljer att lägga sina surt förvärvade semesterveckor eftersom det både tar tid att ta sig dit, ibland flera dagar på måttligt säkra båtar eller flyg och avsaknaden av bekvämligheter. Där man själv får stå för underhållningen. Där man får duscha i saltvatten med en skopa ur en tunna. Där man får sova på en uttjänt madrass i ett hopsnörat hus av bambu och spillvirke med hål överallt, oskyddad och fullt exponerad för djungeln och dess kryp alldeles utanför. Där man får klara sig utan el och rinnande vatten.

Allt detta besvär till förmån för belöningen att under våra hittills fyra längre resor i framförallt Indonesiens övärld fått uppleva oförstörda platser med akvarieliknande levande rev under ytan, vildvuxen och prunkande djungel, öar utan vare sig vägar eller hus annat än några få bungalows längs en fantastisk strand och ett jordnära folk.

Och ris och fisk. Väldigt mycket ris och fisk…

Landning på huvudön. | Foto: Jimmie L Olsson

Även vi tar ”riktig” semester på semestern

Det är tufft och det är inte för alla. Vi orkar inte heller med den här typen av platser konstant. Även vi tar oss till lite mer turistiga platser mellan varven, särskilt på en långresa, för att ta igen oss, ladda batterierna, få lite ”vanlig semesterfeeling” och dricka fruktdrinkar. Men den större delen av tiden tillbringar vi på dessa oländiga platser för dess naturrikedom och unika upplevelser. Och även lite för äventyret och spänningens skull (sist var vi med om en jordbävning på en ö ute i havet långt från moderniteter och katastrofhjälp – DET var spännande kan jag lova, kanske lite för spännande…)

Vill du prova något av våra resmål så var medveten om att det oftast ser softare, bekvämare och lyxigare ut än det faktiskt är. En paradisö är vacker att se på, men närmast brutal i verkligheten.

Den som vågar och står ut med det obekväma kommer dock oftast hem med väldigt fina minnen, och en längtan om att få återkomma. Igen och igen och igen.

I alla fall vi.

En äkta paradisö är vacker att se på men tuff att leva på. | Foto: Anne Mårs

Ny resewebbplats på gång

Därför har vi bestämt oss för att ge oss iväg på ännu en strapats.

Vi har bara en enkel biljett och mer tid på oss än vi tidigare haft. Vi har ingen direkt resplan utan kommer att ta det som det kommer. Den kommer med all sannolikhet att inbegripa både såna ovan beskrivna utanför-boxen-resmål och kända mer civiliserade destinationer. Men vi förväntar oss att den kommer att vara precis lika intressant och spännande som de andra resorna vi gjort!

Mer kan jag inte avslöja just nu, men tanken är att jag ska sjösätta någon form av reseblogg där ni kan följa våra spår i form av researtiklar, bilder och videoklipp.

Webbsidan där allt kommer att ske heter Travel island. Den finns även på Facebook.

Häng med på resan när vi lyfter!

Dela inlägg:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.