Örebro kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta

Dela inlägg:

Jag har funderat en del den senaste tiden. På saker som varit, saker som blev, saker som är och saker i smått och stort. Saker som kanske i förbifarten verkar banala men som betyder väldigt mycket om man skrapar lite på ytan.

Jag minns till exempel väldigt väl när jag skulle flytta till Örebro.
Det var min första riktiga flytt. En flytt till en helt ny stad. En riktig stad, mycket större än lilla Skinnskatteberg med sina dryga 2000 invånare – byn jag vuxit upp i och bott mina dittills 25 levnadsår i.

Nu skulle flyttlasset gå till femton mil därifrån. Vi hade bott ihop i min etta i Skinnskatteberg i över ett år, jag och min dåvarande sambo, och hon ville vidare. Ut i världen. Till något större.

Huvudstaden lockade mest

Stockholm var drömmen, men eftersom avståndet var för långt för att jag på ett bekvämt sätt skulle kunna fortsätta repa med bandet som var mitt allt och faktiskt även inbringade lite pengar när det begav sig så fanns det egentligen bara två större städer att välja på: Västerås och Örebro.

Västerås avskydde vi. Ja, jag måste be om ursäkt till mina Västeråsbaserade vänner och bekanta här, men så var det. Eller möjligtvis var det bara att vi båda hade en för nära relation till Staden vid Mälaren. Den var helt enkelt inte tillräckligt spännande.

Örebro däremot var för oss okänt, spännande och nästan lite exotiskt. De hade ju till och med ett medeltidsslott mitt i stan, bara en sån sak!

Så många frågor

Vi kände egentligen ingen i Örebro. Det skulle bli helt nytt för oss båda. Vi skulle bli tvungna att hitta någonstans att bo, nya vänner, sysselsättning – allt sånt där som man behövde för att etablera sig på en ny plats. Så vi läste och läste om den där nya märkliga staden i Närke, lyssnade på Örebroare i radion för att höra hur dialekten lät, kollade på bilder och funderade på om det skulle vara svårt att lära känna folk.

Och vart skulle man bo? Vilka områden var bra?

En fest, sen var det färdigt

Så för att börja dra i någon tråd för att reda ut allt så rannsakade jag mitt minne och kom att tänka på en musikerkollega från Öret och slog honom en signal. Han kom med många goda råd och jag lovade att höra av mig när vi kommit på plats och installerat oss.

Vi fick tag på en lägenhet i Markbacken. Och det tog inte mer än en vecka innan vi kommit i ordning. Således ringde jag min nyvunne vän och bjöd honom, och så många han kände, på inflyttningsfest.

Det ramlade in en sådär trettio pers.

Från den dagen hade vi, jag och min dåvarande sambo, ett helt gemensamt kompisgäng varav flera av dem än idag är våra, idag på varsitt håll men ändå, respektive vänner.

En stad som formade mig

Och Örebro var bra mot mig. Och förjävligt. Där har jag haft mina finaste stunder men också mina absolut sämsta. Där var jag ung och fri. Där vilar mina vilda år, där formades en stor del av min personlighet, där frodades min gränslöshet, min frihet och experimentlusta, där införlivades min passion och där förändrades mitt liv.

Musiken följde med mig

Inte minst spelade musiken roll för en stor del av mitt liv och leverne där. I slutet 1999, början av 2000, efter att jag och min dåvarande sambo inte längre var ett par bildade jag SPEEDKING tillsammans med en gammal barndomskompis från Skinnskatteberg, en bekant från Arboga som jag lärt känna i samband med SObER och vårt skivbolag i Köping och en för mig ny bekantskap och jävel på trummor.

Vi vann en talangtävling och fick göra en splitsingel med ett annat band från stan och spelade senare in vår första EP In My Blood som fortfarande är bland det bästa i musikväg jag tycker jag har gjort.

Kort därefter flyttade trummisen till Los Angeles och gitarristen till Eskilstuna om jag inte minns fel, vilket jag säkert gör. Hur det än var så hittade jag två nya medlemmar och så var plötsligt ett nytt gäng, deras vänner utanför musiken, mina vänner. Vi hängde i stort sett dagligen eller åtminstone varenda helg. De var tio år yngre allihop men jag kände mig ändå mer bekväm än någonsin.

Hemma är där de du bryr dig om finns

Det var länge sedan jag flyttade från Örebro. Idag har jag kallat Stockholm hemma nära dubbelt så länge som jag bodde i Örebro. Ändå känner jag mig lika mycket Örebroare som Stockholmare.

För Örebro har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag vet att det inte alls är samma stad idag som jag flyttade ifrån 2005. Men några av mina bästa vänner bor fortfarande kvar där, och när jag nu under de senaste två åren har besökt dem, förra året på en motorcykeltripp till Gotland och kräftfest i Örebro och nu senast för bara en vecka sedan på 40-årskalas förstod jag att jag alltid kommer att känna att Örebro är lika mycket hemma som alla andra platser där människorna man bryr sig om befinner sig.

För de alla är mitt hemma och jag är väldigt tacksam över att fortfarande ha dem som vänner, trots att jag flyttade ifrån dem för 17 år sen.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.