Mitt 2019 – ekorrhjul, manusarbete och reslust

Dela inlägg:

Då var det dags igen. Åter har ett helt år passerat. Tiden går sannerligen fort och egentligen tycker jag inte det hänt ett dugg. Men det har det ju, och jag ska försöka bena ut vad som faktiskt har hänt, och eventuellt tillkännage några nyårslöften i denna årskrönika.

Året startade med nytt utseende här på bloggen och en ambition att publicera inlägg betydligt oftare än jag gjort. Förutom årets första månader så har väl kanske inte riktigt den planen gått i lås men men… Å andra sidan har jag ju inte tjatat hål i huvudet på er heller.

Vad gäller planen för 2020 så tänker jag inte lova något annat än att jag ska uppdatera mitt säkerhetscertifikat så att sidan börjar med https, och i alla fall försöka skriva inlägg lite oftare.

Bokkontrakt på etablerat förlag

Början av året bjöd även på det glada beskedet att SAGA EGMONT FÖRLAG kontaktade mig och ville ge ut 113 dagar på flykt som e-bok. Då det är Nordens största förlag för digital utgivning vilka har en stor del av Sveriges e-boksmarknad så var det naturligtvis väldigt glädjande – särskilt eftersom det också betyder att jag äntligen kunde kalla mig författare på riktigt då SAGA i högsta grad räknas som ett etablerat förlag.

Dock har det inte hänt så mycket på den fronten sedan jag skrev kontrakt. Jag har fått information om att e-boken är satt och har godkänt baksidestexten, men ingen information om släppdatum.

Mina mer insatta vänner i förlagsbranschen har dock påpekat att det alltid tar tid innan en utgivning blir av. Minst ett år och ofta mer, så det bör börja röra på sig inom kort.

Manusarbete på gott och ont

Vad gäller övrigt manusskrivande så fanns även ambitionen att göra en omskrivning av Slussvaktaren, min allra första roman som ännu inte blivit publicerad. Det fungerade ganska bra långt in i boken, men sedan körde jag fast och lade den på vänt ytterligare en gång.

Det är ganska känt att förstagångsmanus genomgår den här fasen. Vissa gånger går de att rädda, andra tvingas man till slut att ge upp om dem och förlika sig med att det var ett gott försök men inte nådde hela vägen fram.

Jag har dock ännu inte gett upp hoppet om Slussvaktaren. Det är en bra story med karaktärer jag gillar starkt så jag kommer säkerligen ge mig på den igen. Den förtjänar att komma ut.

Det manus jag istället gav mig på var redigeringen av De vattendöda – min variant av zombiestory. Det har gått bra och jag är nu i disponeringsfasen. Det är alldeles strax klart och sedan ska det läsas igenom och eventuellt justeras några småsaker, sedan är det redo att skickas till förlag!

För 2020 längtar jag dels efter att sammanställa e-följetongen 12 Månader till ett romanmanus, men framförallt efter att få sätta tänderna i Lykantropen – ett manus jag haft i skisstadiet under ganska lång tid och som jag tror kan bli riktigt bra. Det behövs en modern varulvshistoria!

Och på jobbfronten intet nytt

Och så var det det där med jobb då. Under en längre tid innan 2019 hade jag levt på egna sparade medel och lite frilansuppdrag för att kunna ägna så mycket tid åt skrivande som möjligt. Och det fungerade rätt länge. Men pengar växer inte på träd, särskilt inte om man vill ha så mycket fritid som möjligt. Så att ge sig in i ekorrhjulet blev till slut oundvikligt om jag inte skulle bli fattigpensionär.

Men jobbsökandet blev betydligt svårare än jag trott. Jag har alltid levt med övertygelsen om att ”allt ordnar sig” och att om man ska få till en förändring så måste man våga chansa. Nå, min största chansning kanske mest bestod i att jag satsade på en mediautbildning som är stenhård att ta sig in i – oavsett vad medieskolorna säger och lovar, snarare än att jag sade upp mig från mitt förra jobb.

Efter att ha sökt otaliga jobbpositioner inom mediabranschen kände jag till slut att jag inte orkade skicka fler ansökningar eftersom byråerna antingen letade efter personer som kunde uppfylla samtliga punkter på deras närmast löjliga kravlistor, eller att jag själv faktiskt kände att jag inte skulle passa in. Jag tror helt enkelt att jag inte riktigt är den typ av person många av byråerna söker.

”Musiken räddade mig från spriten”

Så jag började söka jobb i andra branscher. Och upptäckte till min förtret att även där var det svårt att få gensvar om man är över 35. Och mycket riktigt visade det sig senare vara ett stort problem med åldersdiskriminering på arbetsmarknaden idag.

Nåväl, det hela löste sig ändå till slut, som det gör. Den 4 maj, med endast femton dagar kvar på min då innestående stämplingsperiod, fick jag anställningBenum Sweden AB och redan den 6 september blev jag fastanställd.

Det är ju både bra och dåligt förstås. Bra därför att det genererar cash, och det dessutom på ett riktigt skönt ställe som handlar med musikutrustning, produkter som ligger nära mitt eget intresse. Dåligt för att det är en heltidstjänst och det vet vi ju alla hur mycket tid en sådan stjäl från övriga göromål.

Jag var dock klok nog att söka en tjänst som inte frestar på psykiskt, och upphör varje dag klockan fem när jag slutar och inte fortsätter i mobiltelefonen och på mail dygnet runt.

Sedan blev det vakuum

Och ja, sedan började som sagt jobbet ta upp min tid. Jag har inte riktigt haft lust att uppdatera här så ofta som jag skulle ha velat. Det blev vad man skulle kunna kalla för vakuum.

Men, i bakgrunden har jag som sagt faktiskt i princip varje dag jobbat med skrivandet också. På Instagram, Twitter och Facebook och här på bloggen har det kanske inte märkts så mycket. Det är ju dumt förstås, men man måste välja vad man lägger sin lediga tid och energi på när man springer runt i det berömda ekorrhjulet.

Rundresa i Kiltlandet

En sak vi gjorde när det kommer till att spendera ledig tid var i alla fall att resa till Skottland. Det var dyrt men väl värt det. Skottland är ett vackert land, särskilt högländerna med sina smala vägar över berg, mellan dalgångar och längs vidsträckta hedar. Ska ni någon gång åka dit så våga lämna Edinburgh eller Glasgow eller vart ni nu landar.

Hyr en bil och ge er ut på landsbygden, upp i högländerna, så högt upp ni kan komma, bort ifrån de självklara turistvägarna. Det är väl värt det. Skottland är så mycket mer än sina tre största städer!

Vad gäller resandet i övrigt, vilket många av er vet är ett stort intresse, har det dock varit tunnsått med. Minnet av långresan 2017–2018 sitter såklart fortfarande i och den växer varje dag, men längtan efter att få ge sig ut i världen igen är stark och vi har några kort i rockärmen som vi funderar på att spela ut under 2020. Jag avslöjar inte vart ännu, men det blir med stor sannolikhet ett par nya destinationer där vi aldrig tidigare varit den här gången.

Man måste ju förnya sig.

That’s it folks! Jag hoppas jag inte tråkat ut er med min extremt självcentrerade årskrönika. Å andra sidan är det ju mestadels därför jag skriver här i bloggen. För att nå ut till er och informera om mig och framförallt min författarverksamhet.

Jag hoppas ni vill vara med mig även nästa år!

GOTT NYTT ÅR!

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.