Militär soldat sedd snett bakifrån avfyrar kulspruta

Krig är liksom inte på riktigt

Dela inlägg:

Det råder undantagstillstånd i Sverige. Det vill säga, vi är ett undantag i världen. Här tror vi knappt på krig. För krig är liksom inte på riktigt.

I krönikor, tidningsartiklar och via ett flertal offentliga yttranden från både kända och okända människor förfasar sig dessa över hur hemskt det är att vi här i Sverige alldeles för snabbt har börjat ”gillat läget” ifråga om ”all skit som händer omkring oss idag”.

Björn Wiman skriver i en krönika i DN Kultur (betalartikel) att han tycker att ”Det är dags att erkänna att vi är livrädda”. Ingressen förkunnar vidare: ”Det som bara för något år sedan framstod som en ond dröm är idag en tänkbar verklighet. Det värsta är hur vi vänjer oss vid kriget som idé.”

Men det är en sanning med modifikation. För vi är inte livrädda – vi är helt enkelt inte kapabla till det. Faktum är att vi är ett alldeles för förskonat folk för att ha förnuftet att vara rädda för kriget. På riktigt alltså.

Vi har ingen aning om vad ett krig innebär, annat än genom bilderna från olika oroshärdar runtom i världen som vi ser på nyheterna på TV eller läser om i tidningarna. Men det är ändå lika mycket på låtsas som vilken krigsfilm som helst.

Vi fattar faktiskt ingenting

Vi kan hävda hur mycket vi vill att vi känner empati och att vi förstår att det är ett helvete. Men vi förstår inte alls.

Vi vet inte ett dugg om hur det är att se vårt eget land ockuperas av främmande makt. Vi vet inte ett dugg om hur det är att få våra hem bombade till grus. Vi vet inte ett dugg om hur det är att bli tillfångatagna och torterade. Vi vet inte ett dugg om hur det är att tvingas se våra nära och kära bli lemlästade, kanske våldtagna och dödade mitt framför ögonen på oss innan vi själva blir det. Och inte heller ett dugg om allt annat av ett krigs huvudingredienser.

Vi har varit förskonade både från svält, större naturkatastrofer, verklig ekonomisk kris, sjukdomsepidemier, statskupper, laglöshet och framförallt krig väldigt länge nu.

Vi har faktiskt levt i vår trygga lilla mellanmjölksbubbla i över 200 år. Fattar ni? Två-HUNDRA-år. Vi har inte ens FÖRMÅGAN att vara rädda på riktigt.

Det vi kan göra är att småle åt eländet

När vi sitter med morgonkaffet i ena handen och mobilen i den andra och scrollar oss igenom nattens nyheter och läser om Trump-idiotens senaste uttalande mot en annan av världens idioter, Kim Fjong-Pung, finns liksom inte så mycket annat att göra än att skaka på huvudet. Och därefter sarkastiskt skrockande konstatera att tredje världskriget kanske står på vår egen tröskel inom en snar framtid. Men så värst mycket längre än så tänker vi inte. Det orkar vi inte. Och det är ju liksom ändå inte riktigt på riktigt.

Det är därför vi inte KAN erkänna att vi är livrädda – för vi vet inte hur man är rädd för krig. Vi är på sin höjd oroliga.

”Det värsta är hur vi vänjer oss vid kriget som idé.”

Nej, det är inte det värsta.

Det värsta är att vi har vuxit upp med en tro om att fred, frihet och demokrati är något slags normaltillstånd.

Och det är nog det vi ska vara livrädda för.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.