Jag är en reptil

Dela inlägg:

Jag har alltid varit lite av en reptil. Ni vet som en orm som ömsar skinn för att förnya sig och må bra när det gamla har blivit för torrt och tråkigt.

Jag har liksom aldrig grävt ner mig i en enda sak, utan oftast velat utforska vidare, experimentera, göra det jag känner för just då. Det finns ju så mycket som är roligt liksom.

Det är lite samma sak med skrivandet. Jag profilerar ju mig själv mer eller mindre som skräckförfattare. Och visst, jag har skrivit en skräckroman och en skräckföljetong. Men jag har också skrivit, och skriver även mycket annat också. Min senaste bok 113 dagar på flykt som snart kommer ut är till exempel en slags fiktiv självbiografi om ett par ryggsäcksresenärer som råkar i klammeri med rättvisan och sedan flyr genom Sydostasien undan en mystisk och högst oklar fiende.

Jag vet inte alls vad man ska placera den i för genre. Spänning kanske? Thriller? Jag kallar den själv för ”biografiktion” – en mix av biografi och fiktion.

Jag har inte heller en aning om vart ett flertal av de udda berättelser som finns samlade i novellsamlingen Udda fåglar ur skrivbordslådan som jag släppte häromåret ska placeras i för genre. Jag har kallat den för avantgardelitteratur i brist på annat, men den innehåller ju även inslag av skräck, rysare, psykologisk thriller och svart humor – allt i en salig blandning.

Den ni är kanske det tydligaste exemplet på att jag inte vet vad det är jag egentligen skriver.

Jag är ingen Ramones eller Stephen King

Jag är mycket väl medveten om att det säkerligen inte är ett framgångsrecept att hålla på sådär. Att inte kunna hålla sig till en sak. En specifik genre liksom. Som Ramones och AC/DC som spelar samma låt skiva efter skiva, mer eller mindre. Eller Stephen King som i stort sett uteslutande skrivit skräck under hela sin författarkarriär.

Det var precis likadant när jag spelade musik. Musiken var hopplöst varierad. Ena sekunden rena råpunken, den andra grungig rock och en och annan poplåt. Typ.

I och för sig så gick vi ändå runt såpass att vi kunde turnéra och lattja rockstjärnor. Nära fem år höll vi på sådär.

Men kanske var det därför vi aldrig blev något jätteband. Det funkade, men idag är det få som känner till oss.

Likriktat innehåll är vinnande koncept

För det är ju så att folk brukar vilja ha konstanter. Det är som att det blir lättare att hålla reda på vad det är man lyssnar på eller läser om innehållet är mer eller mindre likriktat.

”Jag gillar hip-hop” eller ”Jag läser skräck” är liksom konstanter som gör det enkelt att välja.

Dels välja vad det är man ska köpa och läsa eller lyssna på. Men kanske ännu lättare att veta vem man själv är.

För jag tror nämligen att folk i allmänhet vill tillhöra ett fack, en enhet. Man letar ständigt efter identitetsbärare. Det finns bevis på bevis på det bara du ser dig omkring litegrann. Människor i allmänhet är flockdjur. Människor behöver hitta en identitet i vad de gör, gillar eller är.

Det är inget fel i det. Det är bara så det fungerar.

Men jag kommer nog aldrig kunna hålla mig stilla i ett enda hörn.

Kanske gör det mig till en kreativ idiot.

Kanske är det mitt sätt att skapa mig en identitet.

Att inte veta vad jag skriver är nämligen det som gör att jag vill fortsätta skriva. Leta efter nya saker, experimentera och leka.

Till nästa bok kanske jag, precis som en reptil, ömsar skinn igen. Nästa bok kanske blir en deckare. Eller en feelgoodroman. Eller en till rysare. Vem vet?

Inte jag i alla fall.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.