Kategorier
Existentiellt Krönika

Idag begravs min vän

Dela inlägg:

På en bänk i mitt vardagsrum står ett stort vitt ljus på en marmorbricka och lyser med en stillsamt vaggande låga, sänder värme ut i rummet och skänker ljus till den här decembermorgonens mörker.

Grannarna som ser in genom fönstret kan nog tro att det är något juligt tilltag såhär på morgonkvisten. Men det betyder mer än så.

För idag begravs min vän.

 

Anders Carla Karlsson var en varm och galen själ som väckte glädje varhelst han kom. Han hade ett stort sinne för humor och en sprudlande personlighet, han var en lojal vän och hade ett vansinnigt positivt tänk och alltid ett öra att lyssna med på ens bekymmer likväl som ett tröstande ord eller stöttande peptalk.

Vi har haft många fantastiskt roliga stunder ihop han och jag. Vi lirade i samma band och hängde i samma kompisgäng och på många sätt växte vi upp tillsammans. Under flera år följdes vi åt mer eller mindre dagligen. Vi har haft våra galnaste stunder ihop, våra gladaste och allvarligaste.

Han är orsaken till att jag och min sambo sedermera blev tillsammans, och jag vill tro att jag var orsaken till något gott i hans liv.

 

Vi sågs inte på många år efter att han flyttat till Arboga och jag till Stockholm. Men i höst träffades vi äntligen igen, på kräftskiva tillsammans med flera andra vänner som också varit en del av bådas vår vuxna uppväxt i Örebro.

Det kändes som förr. Precis som sig bör med de vänner man känner bäst och älskar mest.

Vi blev fulla såklart, och någonstans där i dimman sa jag att jag älskar honom. Jag sa det flera gånger för jag tyckte det var så kul att vi hade återupptagit kontakten och vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på honom och hans tjej Pernilla i Nora så fort som möjligt.

 

På morgonen skildes vi åt med ett leende. Jag hade redan börjat planerat nästa gång vi skulle ses. Hela den här helgen kändes rätt. Liksom hela sommaren som bestått av en rad kära återseenden.

Sedan kom beskedet. Beskedet som skakade om mig och alla andra runtomkring honom. Hjärtinfarkt. Det lät inte klokt, han var för ung för sånt.

Det var alldeles för tidigt.

 

Jag är så glad att vi hann ses där på kräftskivan bara sex veckor tidigare. Och jag är glad att jag sluddrade fram att jag älskar honom. Han vet att jag menade det. Och det ger en viss ro att veta att han hade det med sig.

 

Klockan är snart tio över sju på morgonen Mr Karlsson, och för mig börjar en ny dag. Jag ska dra mitt strå till stacken här. Och det är med stor sorg och saknad jag kommer att ha dig i tankarna idag.

Vila i frid Carla. Vi ses när vi ses.

Jimmie

Dela inlägg:

Av Jimmie L. Olsson

Jimmie L Olsson är skönlitterär författare och skribent med sitt säte i Stockholm. Hans böcker rör sig inom genren skräck, rysare, thriller och spänning men han skriver även andra texter. Som skribent är framförallt resor och underhållning områden han gärna bloggar om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.