Man i mörk tunnel med ljus i slutet

FOTO: Pixabay CC Free licence / StockSnap

I skuggan av Corona: jag måste kunna blicka framåt

Dela inlägg:

Jag lever med en skavande oro i kroppen. En oro för hur detta ska utveckla sig. En oro för min och min sambos hälsa. En oro för mina föräldrar som visserligen inte är så gamla ännu men ändå på grund av andra orsaker ligger i riskzonen. En oro för mina svärföräldrar som båda är långt över sjuttio, till och med åttio. En oro för Sveriges, Europas, den globala och min personliga ekonomi. En oro för vad som kommer ur det här när krisen väl är över, och hur världsordningen håller på att skifta.

Jag känner också besvikelse och sorg över vad som skett och fortsätter att ske. Och jag måste också erkänna att jag känner en extra stor bitterhet mot Kina. För att det var där det kom ifrån. Även om det här viruset lika gärna skulle ha kunnat uppstå i någon annan världsdel för ja, det hade kunnat ske varsomhelst.

Jag känner också ilska. En ilska över att vissa grupper i samhället runtom i världen inte tycks ha ett uns anständighet och empati i kroppen. En ilska över att ungdomar i gäng går och hostar på äldre människor och skriker ”Corona!” En ilska över att folk här hemma struntar i vädjan om att hålla sig hemmavid och på avstånd från andra människor för tillfället och beter sig som om ingenting har hänt. En ilska över att folk på platser som är satta i karantän struntar i karantänreglerna och ändå ger sig ut och sprider eländet vidare. En ilska över att människor tar tillfället i akt att diskutera politik eller vinna billiga poänger. En ilska över att människor sprider falska rykten och desinformation för att skrämma eller påverka för sina egna syften. En ilska över att världsledare och stater börjar snegla på sina möjligheter att öka sin makt i världen. En ilska över att Kina nu har mage att sälja skyddsmaterial och sjukvårdsutrustning till Spanien för motsvarande 4,7 miljarder kronor.

På många sätt förtjänar vi väl att gallras. Vi har betett oss som grisar alltför länge. Är det här naturens sätt att säga ifrån? Det skulle faktiskt vara intressant att titta historiskt på hur världen sett ut ett par decennium innan varje stor katastrof med ett samband till naturens lagar.

Förresten så förolämpade jag grisarna här innan. De beter sig bättre än oss.

Men jag lever också med en otålighet och rastlöshet. För jag vill att det här ska vara över nu. För varje dag som går ser jag hur samhällen, länder och hela världsdelar tappar sin styrka och hälsa. Hur de tappar sin kraft, ork och fattning.

Men jag vägrar att ge upp. Jag vägrar att ge upp en tro på bättre tider. Jag vägrar att ge upp hoppet om att vi tar oss igenom det här med både livet och förståndet i behåll. Jag vägrar att ge upp tron på att vi är tillräckligt smarta för att skydda både oss själva och andra. Jag vägrar att ge upp tron på att några snillen så småningom kommer att knäcka viruset och hitta fungerande behandling och till och med ett vaccin. Och jag vägrar att ge upp tron att vi snart kommer att kunna återgå till vår trygga sköna vardag.

Det har inte gått lång tid. Och den här krisen är i skenet av hur många miljarder människor framlever sina liv dag ut och dag in, år efter år, från födsel till ofta för tidig död en rätt mild historia. En betydande del människor lever ju faktiskt i miserabel fattigdom, i svält, med ständigt återkommande naturkatastrofer, ingen sjukvård alls. Hela befolkningar lever bland myggor som kan döda med ett endaste litet bett. Andra under statlig bevakning med starkt begränsad rörelse-, yttrande- och tryckfrihet. Vissa under ännu striktare regler i brutala diktaturer, åter andra under religiösa regler i obevekliga ledares makt, vissa under belägring, andra i brinnande krig. Och miljontals lever med ständiga epidemier under usla eller obefintliga sanitära förhållanden. Många med flera eller alla dessa faktorer på samma gång.

Så jag måste ta mig i kragen och se bortom detta. Jag måste kunna se ljuset i tunneln även om tunneln känns väldigt lång just nu. Jag måste kunna se de bra saker som också kan komma ur det här.

Jag måste helt enkelt kunna blicka framåt.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.