corona-patient-positive

Hjälp! Jag har Corona!

Dela inlägg:

Logiken: Jag är äldre idag. Jag har betydligt större konsekvenstänk än förr. Jag är därför betydligt dödligare idag. Eller är jag det? Corona, eller Covid-19, sätter oss alla på prov. Jag vet, för jag har redan haft det. Sort of.

Jag måste motvilligt erkänna att även jag drogs med i den panikvåg som sköljer över samhället just nu. Inte till en början, men efter att ha läst tillräckligt mycket larmrapporter i media och lyssnat alldeles för mycket på självutnämnda experter i sociala medier.

Och jag kanske inte har ett definitivt botemedel (för då hade jag nog varit miljonär idag), men jag har ett sätt att lindra er egen virussjukdom på. Åtminstone er som faktiskt inte är sjuka ännu. Egentligen.

Långt borta från virus och elände

Vi börjar från början.

Den 2 april i år hade jag planerat en liten minisemester. Den var tänkt att bli en riktig drömtripp.

Planen var att flyga ner till Vietnam och kolla in Vietnams Grand Prix i Formel 1 i Hanoi, och sedan köra motorcykel från Hué till Saigon.

Förvisso kanske jag borde vara glad åt det faktum att jag aldrig hann boka flygbiljetten innan Coronabollen började rulla över Europa och världen. Samtidigt önskar jag nästan att jag i detta nu istället befann mig ute på nån djungelväg ovetandes om virus och karantäner.

På gränsen till Kina

Nåväl, en kort konversation med motorcykeluthyraren senare konstaterade jag surt att ingen ledig motorcykel fanns att hyra de datum jag önskade. Men kunde jag höra av mig lite senare så skulle de nog kunna lösa det.

Således avvaktade jag med att köpa flygbiljett tills dess att jag säkrat en cykel, förhoppningsvis veckan därpå.

Två dagar senare började rapporterna om Coronavirusets framfart droppa in i medvetandet.

Och de blev fler och fler för varje dag som gick.

Min inställning var dock fortfarande att jag skulle åka, trots att en viss tvekan börjat göra sig gällande. Inte för min egen säkerhet, utan för att det kanske kunde bli rent logistiska problem.

När ytterligare två dagar hade gått och Kinas virusutbrott fullkomligt exploderade började jag tvivla på om det där Formel 1-loppet ens skulle kunna genomföras. Vietnam och Hanoi låg ju trots allt bara dryga 16 mil från gränsen till Kina. Och utbrottet var ännu bara i sin linda.

Frustration – resignation – dödsångest

Min beslutsamhet övergick till frustration. ”Ska ett jävla virus stoppa mig från att åka på semester!” frustade jag och spydde galla på kineser, fladdermöss, människan i allmänhet och den tilltagande hysterin som i min värld var extremt överdriven.

Men efter ett par dagars ilsket fräsande fick jag efter att ha hört att tretton svenskar just blivit nekade inresa i Vietnam till slut resignera inför det faktum att jag inte skulle komma iväg den här gången.

Det mentala tillstånd som sedan inträdde verkar en stor del av befolkningen här hemma rätt bekanta med vid det här laget. Nämligen hjälplöshet och en lätt dödsångest.

Och det är ju egentligen en rätt normal reaktion när man ställs inför det faktum att ett okänt virus drar fram som en löpeld genom land efter land och både antalet konstaterat smittade och dödstalen ökar lavinartat.

När man dessutom hittar en s k ”Corona map” som liveuppdaterar antalet smittade och döda med en grafik som liknar något slags fiktivt datorspel där ett dödligt virus tar död på allt och alla i sin väg får paniken såklart ännu mera fotfäste.

Och lägg därtill medias hetsrapporterande och alla dessa jävla undergångsprofeter och retoriskt skillade alarmister i sociala medier så är det ganska svårt att stå stadigt i stormen.

Jag har Corona!

Sedan rullar dagarna på och man blir alltmer översköljd av information, och desinformation.

Frenetiskt googlar man pandemier och Spanska sjukan och läser att även den började som en lättare influensa som inte var så farlig, men som i en andra våg några månader senare tog kål på mellan 50 och 100 miljoner människor.

Man läser krigsrubriker som ”DET HÄR ÄR DEN STÖRSTA FOLKHÄLSOKRISEN I MODERN TID”.

Man läser att forskare sagt att ”250 000 i Storbritannien kan dö” med deras taktik och att Sverige är inne på samma spår.

Man scrollar och scrollar tvångsmässigt igenom sina sociala medieflöden och läser vad självutnämnda experter säger och man kastas hejdlöst mellan hopp och förtvivlan, sakliga och rimliga fakta från riktiga experter, alarmerande fakta från andra riktiga experter, vetenskapliga teorier – både oroande och lugnande – och fantasifulla konspirationsteorier.

Allt detta i en så faslig takt att man blir torr i halsen och alldeles yr i huvudet.

Och där någonstans, börjar man känna sig lite febrig. Och har man inte också lite ont i halsen? Sticker det inte lite där på höger sida? Är det rethostan som är på gång nu? Har jag inte lite svårt att andas? Kommer jag att dö nu? Är det min tid nu? Hur mycket toapapper har jag hemma?

Okej, det sista var ett skämt som i ärlighetens namn nog redan dragits ett par gånger för mycket nu men det illustrerar också det irrationella tänkandet på ett ganska träffande sätt.

Men jag tänker inte glida in på det ämnet, hamstringen.

Från dödssjuk till frisk

Istället tänker jag berätta hur jag försöker hålla mig frisk.

För någonstans i all min ängslighet över att bli sjuk och dö – i synnerhet eftersom jag har diagnostiserad astma (visserligen allergiastma i sällskap av pälsdjur men vadå kom igen nu, jag ska ju dö nu!) – så börjar plötsligt tankarna ta nya vägar.

Det inträffar någongång efter en rejäl överdos Corona-nyheter och självutnämnda statsepidemiologers predikan där de är övertygade om att samhället spelar fulspel med våra liv och egentligen skiter i oss och vill offra oss allihop.

För plötsligt färdas jag tillbaka i tiden.

Ända tillbaka till i slutet av 2002. Då jag låg ensam på ett hotellrum i en liten by i Laos långt från civilisationen med 41 graders feber, huvudvärken från helvetet, andnöd och magsmärtor.

Jag låg där och våndades i en hel vecka utan vare sig läkarhjälp eller möjlighet att ta mig därifrån.

Sedan borstade jag av mig dammet, tog en dusch och for vidare på min resa i fyra månader till.

Yngre klarar sig bättre

”Men vänta nu… 2002 var arton år sen. Du var bara 29 år då, det är klart att du klarade dig. Yngre klarar sig mycket bättre från dödliga virus än vi äldre, som dör på en gång”, tänker du förstås nu.

Jo, det är korrekt. Det är arton år sen, och jag var bara 29 år.

Min fysiska kropp var kanske i lite bättre trim. Men min generella livsstil vid den tidpunkten var dock betydligt sämre än idag. Det dracks rätt friskt och jag rökte som en borstbindare. ”Det är ju inte heller nån bra deal när man spelar kort med döden, eller hur? Borde jag inte ha jämnat ut oddsen en del idag med all min styrketräning och i jämförelse i alla fall sundare livsstil?” fortsätter således mina tankar.

Jag vet inte om du förstår vart jag är på väg någonstans här, men faktum är att bara den lilla tanken där och då får mina katastroftankar att dämpas något.

Så jag fortsätter att färdas i tiden. Denna gången fram till 2014, tolv år senare, när jag hunnit fylla 42.

Då åkte jag nämligen för första gången till Indonesien med min sambo där vi bodde i flera veckor på otillgängliga öar med giftiga ormar och diverse varelser i havet som kan döda inom loppet av några minuter. Och det dessutom lååångt bort från sjukhus och läkare.

Och just ja, för två år sen körde vi motorcykel genom Vietnam – ett av världens absolut farligaste länder att ge sig ut i trafiken i – och det nästan helt utan skydd.

Riskerar villigt livet igen

Idag är jag ännu äldre. 48 år snart till och med.

Ändå var jag för så lite som bara ett par veckor sedan villig att helt frivilligt hiva mig upp på en motorcykel och ännu en gång ge mig ut och trotsa vansinnestrafiken i Vietnam, och i ett gäng andra länder också som jag inte hunnit med ännu.

Jag är också fortfarande fullt beredd att kasta mig ner i havet och dyka 40 meter ner mitt bland några av världens starkaste undervattensströmmar och dödligaste undervattensdjur som finns.

Och Gud ska veta att jag om sanningen ska fram knappast är någon renlevnadsmänniska överlag, trots träningen, även om jag åtminstone slutat vaneröka för några år sedan.

Till detta kommer att jag ofta rör mig ute i Stockholms stad sena nätter helt ensam, minst sagt rund under fötterna.

Jag åker varje dag i kollektivtrafiken under tider med väldigt mycket folk vilket är en perfekt target för galningar med bomber som vill oss illa. Jag kör bil flera gånger i månaden och jag jobbar på ett ställe med många svintunga grejer som rent hypotetiskt skulle kunna krossa mig död om jag hamnade under dem.

Jag äter också säkerligen för mycket crap egentligen. Och just ja, jag feströker ju fortfarande då och då. Skitbra för min astma och blivande lungcancer.

Ni klarar er nog

Det finns alltså gott om saker i min normala tillvaro, helt självvalda likväl som slumpmässigt betingade, vilka förmodligen både är farligare och läskigare än Covid-19. Åtminstone vad vi vet just nu; och det här är viktigt! För det är ovissheten som gör det dödligare än det kanske är.

Och jag vet ju inte. Ingen vet ju egentligen särskilt mycket alls ännu. Så varför då oroa sig så mycket? Det är väldigt många mycket duktiga människor som just nu jobbar med att oroa sig mycket mer professionellt än vad du och jag kan ändå.

”Tänker du lite mer rationellt så borde du för fan kunna tagga ner litegrann”, spinner jag alltså vidare för mig själv där i min lilla tidsmaskin.

I synnerhet som det plötsligt slår mig att slutet av 2002 – det var ju mitt under SARS-epidemin i Asien. Den var skitdödlig och pågick för fullt exakt där jag befann mig och alla asiater var fullkomligt livrädda för det. Men jag, jag hade ingen aning där i min lilla ovetande feberbubbla.

Jag hade inte ens tänkt på det förrän nu. Jag vet faktiskt inte ens vad det var för fel på mig då. Det kan ha varit en ovanligt envis matförgiftning. Eller en släng av helt vanlig influensa. Några doktorer på sjukhuset i Bangkok sa månader efteråt att de tyckte att det lät som om jag haft denguefeber.

Men jag kanske t o m hade SARS den där gången, ensam på ett jävla hotellrum mitt i mörkaste jävla Laos. Fan vet, och vet ni vad? Det spelar faktiskt ingen roll.

Jag kanske till och med klarade mig bättre för att jag just då inte brydde mig ett skit om det, eller över vad det var för mystisk sjukdom som drabbat mig. Jag överlevde ju.

Och det gör nog också de allra flesta av oss som oroar oss sjuka över Covid-19. Hur som helst så tjänar det inget till att spekulera i det.

En dags nyhets- och sociala medierkarantän räckte

Det har nu gått en dag sedan jag lade locket på på nyheterna och mina sociala medier och bara koncentrerat mig på att leva litegrann. På att sluta oroa mig så jävla mycket. På att istället ta det som det kommer, om det ens kommer.

Inte vara onödigt dum i huvudet genom att ignorera smittorisken och på så sätt utsätta de som verkligen ligger i riskzonen.

Men bara inte tänka så förbannat.

Jag mår redan mycket bättre. Hostan är borta och andnöden finns inte längre där.

Märkligt va?

Till sist

Mitt bästa råd blir därför: sluta läsa så mycket nyheter hela tiden. Lägg av med tvångsbeteendet att hela tiden sitta och scrolla igenom dina sociala medieflöden och läsa vad alla jävla dumskallar har att säga.

Det enda du gör är att knulla upp ditt psyke och göra dig dummare än du är.

Sätt sedan hjärnan i karantän några dagar med start redan idag och fundera lite över din egen tidsresa.

Nog har du både gjort och gör saker som sätter ditt liv på spel eller i risk både nu och då?

Jag är säker på att lite rationellt tänkande, distans och rimlighetsövning mildrar också dina symptom och gör Covid-19 lite mindre dödlig.

 

Till slut ska jag lämna er med några fakta i siffror – alla utan botemedel och dödliga beroende på omständigheter, oftast olyckliga sådana – värda att begrunda litegrann, och slutligen en bild som visserligen driver med hela alltet men också har en rätt bra poäng.

Vi höres! Ta hand om er så ses vi på andra sidan Corona!

Corona-patient-frisk

Cancer:

Antal drabbade i Sverige 2018: 63 305 pers

Antal döda i Sverige 2018: 22 521 pers

Antal cancerfall per år världen över: ca 14 miljoner, varav en stor del beror på vår egna livsstil

Källa: Cancerfonden

Mord/dödligt våld i Sverige:

År 2018: 108 pers

Källa: BRÅ – Brottsförebyggande Rådet

Arbetsplatsolyckor med dödlig utgång:

År 2018: 50 pers

År 2019: 36 pers

Källa: Arbetsmiljöverket

Trafikoffer:

Antal döda i trafiken i Sverige 2018: ca 324 pers

Antal döda i trafiken i Sverige 2019: 223 pers (preliminärt antal)

Källa: Trafikverket

Masspsykos:

coronavirus joke in text
Y2K = Year 2000 (The Millennium bug – Millenniebuggen)

P.S. Även om mina råd egentligen syftar till att du ska skita i den här artikeln överhuvudtaget eftersom den också är en del av flödet så har du ju trots allt läst den ända tills nu. Det måste ju betyda nåt, och du, det är helt okej att sprida den här i alla fall! 😉

Dela inlägg:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.