Givakt, soldat!

Dela inlägg:

Vi lever i en tid farligare än på länge. Ni förstår säkert vad jag syftar på. Inte så att krig inte existerat innan Ukraina. Det pågår över 50 väpnade konflikter i världen för närvarande så krig är knappast någon bristvara. Nej, utan för att det kommit till vår del av världen. Till Europa, till ett land inte mycket annorlunda mot vårat eget, till vår egen farstutrapp om man så vill.

I varenda hörn av världen finns de, psykopaterna som sitter på alldeles för mycket makt med tillgång till alldeles för mycket folk som lyder dem. Arrogant nedsjunkna i överdimensionerade skrivbordsfåtöljer vid lika överdimensionerade skrivbord sitter de och styr hämningslöst människors, ja till och med jordens, öde mer eller mindre ostört.

Det historiska klivet

Nu har kriget i Ukraina som vi känner det rasat i över tre månader och det finns massor att säga om det och dess ursprung, men att det inte är över ännu är en sak som är säker. Inte heller hotet om spridning även till andra delar av Europa, om inte ryssarna erkänner sig besegrade snart – om ens då. Inte minst om man ska tro våra egna nordiska regeringar, Sverige och Finland, när de nu tagit det historiska beslutet att ansöka om medlemskap i NATO. Om beslutet är grundat på information vi vanliga dödliga inte känner till eller enbart rädsla låter jag vara osagt. Jag tänker inte gå in på NATO, eller vad jag anser om saken, men klart är att det uppenbart finns en oro i maktens korridorer för framtiden.

Men med det sagt så är det desto viktigare att vi förstår varför vi ska kämpa för just vår fred och frihet.

Preppade järnet

Min första tanke när invasionen var ett faktum och rädslan stod som högst i tak var att jag skulle fly. Jag började omedelbart kolla ut de bästa flyktvägarna ut ur Stockholm och införskaffa nödvändiga saker att ta med mig (oss) när vi väl skulle bli tvingade att sätta oss på motorcykeln och dra… Ja, västerut var ju den initiala tanken eftersom det var ditåt tryggheten i första hand låg.

Jag köpte nya däck som klarar terrängkörning till hojen ifall vi måste ta oss fram på småvägar i skogen. Jag köpte packväskor som är lätta att montera men även att haka av och istället använda som bärväskor ifall vi skulle bli tvungna att ditcha cykeln på vägen. Jag köpte stormkök, både med spritbehållare och gasbrännare, jag har tagit ut cash och bunkrat en del käk och vatten, vi har lokaliserat tältet på vinden, sovsäckarna, varma friluftskläder och kompletterat vårt överlevnadskit med yxa, trådsåg och tändstål och ficklampor och batterier och en vevradio.

Det enda som fattas är ett hagelgevär att skjuta illvilliga motståndare med om de skulle råka i vår väg, men det är såklart inte det lättaste att anförskaffa så vi får helt enkelt förlita oss på att kunna dra ifrån dem. Eller på yxan och en god sving med handen.

Stormen bedarrade

Sen lugnade det sig lite. Både i nyheterna, min egen skalle och på fronten i Ukraina. Och jag började tänka om.

Jag har fortfarande inte för avsikt att stanna kvar i Stockholm om det skulle braka loss – Stockholm är ju typ Sveriges Mariupol. Dessutom har vi själva både Stockholm Exergis stora kraftverk, Värtagasverket, Frihamnen, Försvarets högkvarter, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan, Försvarets HR-centrum, Livgardet, Polisrytteriet, Kaknästornet (TV-torn), TV- och Radiohuset (SVT och SR) och TV4 i vår omedelbara närhet här där vi bor på övre Gärdet.

Beroende på hur man ser det är det förmodligen Stockholms osäkraste, eller säkraste, plats att befinna sig på vid ett första anfall eftersom det är strategiska mål allihop – viktiga mål att attackera, men också viktiga mål att försvara. Jag har ingen lust att chansa på vilket.

Kämparanda utan dess like

Nå, saker och ting har ju utvecklat sig på senaste tiden. Kriget i Ukraina har inte gått skitbra för vodkapimplarna om man uttrycker sig så. Och även om de spottat upp sig något den senaste veckan så är plötsligt ryssen inte riktigt lika skrämmande som för tre månader sedan.

Dessutom är Ukrainarna enormt imponerande, och inspirerande. De har visat på en enorm försvarsvilja och motståndskraft hittills. Psykiskt starka och orädda. Vanligt folk villiga att offra sina liv för friheten. Därför att de är en gammal sovjetstat så de vet vad det är de försvarar. Därför att de vet vad de går miste om ifall Pruttin vinner.

Vändpunkten

Och det fick också mig att ändra mig.

Jag kanske inte kommer stå först på barrikaderna här i Stockholm. Däremot känns det inte längre helt otänkbart att fly ut på landet, omgruppera och sedan på alla upptänkliga sätt som finns försvåra och försvara vårt land om skiten träffar fläkten.

Värt att strida för

Jag ser inlägg och kommentarer i sociala medier från folk som minsann inte tänker ”sälla sig till krigspittarna” eller ”slåss för idiotiska politiker och maktgalna gubbar”. Jag vet inte vad man tänkt göra istället, men det är ganska sorgligt att man inte inser vad det är vi ska försvara.

Det är nämligen få förunnat i världen att ha fått växa upp i fred och frihet. För vi har, som sagt, tyvärr tagit det för givet alltför länge.

Och just det; den känslan. Den lyxen; att kunna ta fred och frihet för givet, är också anledningen till varför vi ska kämpa för vårt land och vårt sätt att leva. Oavsett om det gäller kosackdansarna i öst eller någon annan fiende som kommer för att krossa oss. För när vi förlorat det vi faktiskt har, det är först då vi inser att vi kanske borde slagits lite mer.

Tyck vad fan ni vill om det.

Givakt, soldat!

FOTO: Anne Mårs
Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.