Ett myspysigt spinnande när British Lion intar Grönan

Dela inlägg:

BRITISH LION, GRÖNA LUND, 2017-08-15

Betyg: 😼😼😼 Lejonhuvuden

Rovdjur eller tamkatter? Det är inte direkt ett ilsket rytande de fem brittiska lejonen i British Lion ger ifrån sig den här kvällen på Gröna Lund. Snarare ett lite myspysigt spinnande.

Den levande legenden Steve Harris, basist i ett av världens största hårdrocksband Iron Maiden, och hans fyra lejonkompisar får slita rejält för pengarna ikväll.

Harris går ut hårt redan från början. Han grimaserar och sätter upp foten på monitorn på exakt samma manér som man är van att se honom med Dickinson & Co.

Skillnaden ikväll är att han inte är en liten prick på en jättelik arenascen, utan en fullstor, till synes helt vanlig människa bara några meter ifrån oss.

Och kanske är det just det anspråkslösa i den förhållandevis lilla scenen som gör att British Lion inte riktigt får den uppskattning de förtjänar.

Den relativt fåtaliga publiken, i jämförelse med andra stora akter som brukar inta stora scenen, är så gles att Gröna Lunds-kidsen med lätthet kryssar genom publiken mitt framför scenen utan att få sockervadden demolerad.

Gång på gång uppmanar sångaren och de båda gitarristerna oss att sträcka upp händerna i luften. De gestikulerar att vi ska klappa händerna och sjunga med. De gör peppande miner som säger typ ”Yeah, kom igen nu, rocka loss!” De kämpar hårt för vår kärlek.

Hårdrocksbandet British Lion på Gröna Lunds scen

Gensvaret är dessvärre ganska tunt och efter ett par tre gånger börjar man nästan tycka att de kanske borde lägga ner publikfrieriet för att slippa gå av scenen med en känsla av att ha misslyckats – Stockholmspubliken på Gröna Lund en tisdag kväll är dessvärre ganska ofta rätt svårflirtad, till och med för stora band.

Men det återhållsamma mottagandet publiken ger British Lion betyder inte att det är dåligt. Faktum är att det faktiskt är tvärtom – det är bra! Riktigt bra till och med! Och det märks även i kommentarerna på Gröna Lunds evenemangssida efteråt där hyllningarna haglar.

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte hade hört en enda låt med British Lion innan jag kom hit ikväll.

Någonstans trodde jag att jag skulle känna igen mig i deras musik ändå.

Och det gör jag också.

För visst lyser Maiden/Harris-influenserna igenom då och då. Vissa låtar har nästan exakt samma struktur och gung som flera av Maidens klassiker.

Till och med Harris plopprande basspel framträder på vissa låtar, även om det medvetet hålls nere i de flesta – vilket också är helt rätt tänkt. Men det är ändå kul att få en liten dos av det Steve och hans gelikar gjort till sitt alldeles egna kännetecken.

hårdrocksbandet British Lion på Gröna Lunds scen

Andra låtar är en slags mix av Maiden, Queensrÿche, en liten liten skvätt Dokken, bluesig rock och ren sleaze.

Det kan låta som en salig blandning och är det väl till viss del också men British Lion lyckas ändå hålla ihop alla låtar såpass mycket att det låter som en enhet. Vissa nummer är lite plattare än andra, de flesta helt okej och andra är riktigt bra.

Men framförallt är ljudet sjukt jävla bra!

Det ljudteknikern lyckas krana ur mixerbordet är en välbalanserad, maffig och behaglig men på samma gång hård och mycket professionell ljudbild som gör att bandet faktiskt låter mer som ett arenaband än ett relativt litet upcoming band på stora scenen på Gröna Lund.

Minusnoteringarna den här kvällen är egentligen inte många. Det som hamnar där är nämnda publikfrieri som inte tycks gå hem riktigt som det ska och det kanske känns en aning krystat till och från.

Men det är egentligen bara det. Och även om man kan ana att det lurar lite av en besvikelse över den lama uppmärksamheten under ytan på scen så är samtliga herrar så proffsiga att de ändå håller skenet uppe och ger järnet hela konserten igenom.

Med det sagt hoppas jag verkligen att British Lion är nöjda med kvällens gig, för musikaliskt fanns inte mycket att klaga på. Det är ett riktigt bra gig.

Som parentes (och det kanske mer är Gröna Lunds beslut, eller möjligtvis bandet och Grönan i samråd) så kan jag ändå tycka att det var synd att konserten blev flyttad från lilla dansbanescenen till stora scenen.

Den publik som tagit sig dit hade lätt fått plats. Det hade blivit trångt men det hade gått. Och jag tror faktiskt att det hade blivit ännu mer intimt, ännu mer tryck, ännu mer klubb, ännu mer rock’n’roll och ännu roligare, både för lejonen och publiken.

Och då kanske vårt lågmälda morrande under allsångsstunderna, och i och med det, bandets performance faktiskt hade blivit ett riktigt rytande till slut.

Det är egentligen det enda som gör att det blir ett lägre betyg än själva uppträdandet faktiskt förtjänade idag.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.