En bra författare är bra på att döda

Dela inlägg:

URSPRUNGLIGEN POSTAT 29.04.2016 19:16

Att döda är en av de viktigaste färdigheterna för en författare. Du ska döda mycket, men inte urskiljningslöst, utan välja dina offer noga, men du måste också veta när du ska säga stopp.

Det finns lika många sätt att redigera bokmanus på som det finns författare. Men något som alla författare får lära sig ganska omgående då det är dags för slutredigering är att döda. Bra författare är nämligen förstklassiga mördare hela bunten.

På de flesta skrivarkurser ingår ett antal obligatoriska metoder. Det är bland annat flödesskrivande, den dramaturgiska kurvan, Show Don’t Tell a´la Hemingway. Och klassikern Kill Your darlings.

Flow och tillfällig extas är inte alltid skitbra

Och det är inte för inte som man som författare måste lära sig att stryka i sitt manus. För skulle allt blaj som förekommer i förstautkastet behållas bara för att man ”tycker om formuleringen” eller ”Det är en så fin scen” så skulle de flesta manus inte bara vara alldeles för långa utan även i de flesta fall ganska osammanhängande.

Själv brukar jag stryka saker redan under tiden jag skriver. Jag kan till exempel under ett ögonblick av flow sitta och skriva en hel sida eller två, för att direkt efter jag satt punkt backa tillbaka bandet och direkt konstatera att det jag just skrivit i min tillfälliga extas faktiskt inte alls passar in i berättelsen. Eller att det helt enkelt suger.

Men för det måste man dels ha lite erfarenhet och rutin, samt kunna konsten att döda sina älsklingar.

Två olika sätt att döda

Efter ett antal års skrivande så vet du nämligen ganska omgående om något är så värdelöst att det inte ens är värt att spara, eller om det kan vara användbart i framtiden men inte passar in i just det manus du för tillfället skriver på.

Om jag upptäcker något av detta under mitt eget skrivande så brukar jag i det första fallet (det suger) skicka det direkt till kremering, och i det andra (kan vara användbart) lyfta ur stycket, formuleringen eller sidan till ett separat dokument där jag sparar alla ”mordoffer”.

Liken kan sedan bli användbara i framtiden i något annat projekt. Jag brukar till exempel sitta och bläddra i kasserat material när jag är i färd med att börja på något nytt för att få ett uppslag. Vissa saker har då blivit till hela noveller, andra delar har jag lyft in i ett annat manus där det passar mycket bättre.

Vad gäller själva dödandet så är det ju så att ju mer du lyckats rensa redan under tiden du skriver förstautkastet, desto mindre behöver du ju ta bort i slutredigeringen.

Eller?

Det är i det verkliga redigeringsarbetet det mesta dödandet sker

Nej, så är det naturligtvis inte. Det är i redigeringsarbetet det mesta dödandet sker. Och här gäller det att vara obarmhärtig.

I slutredigeringen har du förmodligen en så bra relation med dina karaktärer, och känner din historia så väl att dödandet borde gå som en dans. Om du så tvekar ens en liten sekund på något du läser så ska du omgående ta på dig mördarglasögonen, tänka efter i inte mer än en minut, om nödvändigt bläddra tillbaka i manuset och göra en snabbkoll på något som väckt dina misstankar och sedan gå loss med motorsågen.

Det självklara är inte alltid självklart

Ett normalt redigeringsförfarande för min del går till på lite olika sätt beroende på vad slutmålet är, men i stora drag kan man säga att jag börjar med att läsa igenom ett färdigt manus på skärm.

Det jag då börjar med är att kontrollera och korrigera rena fakta och detaljer. Exempelvis sådant som att en person sitter och dricker kaffe i den ena stunden och sedan plötsligt ”tar en slurk av det ångande teet”.

Sedan måste man vara uppmärksam på, och kanske även behöva göra en grundlig research på saker som har med historiens kärna att göra. Det kan till exempel vara så att din historia utspelar sig 1993 men på bussen sitter plötsligt din huvudperson och googlar något på sin iPad – vilket inte ens fanns då.

Det låter kanske som självklarheter, men tro mig, du tänker oftast inte på de här sakerna när du skriver ditt förstautkast.

I nästa skede är det dags att fundera på hur språket flyter, och här ansar jag meningsbyggnader och ordval.

Och i det sista skedet flyttar jag skiljetecken.

Efter detta skriver jag ut hela manuset på papper och går igenom det igen, denna gång med fokus på stavfel och annat som ögat och tanken stannar upp på, för att därefter göra de sista korrigeringarna på skärm.

Sen sätter du punkt

Men sen får det vara bra. Man måste nämligen veta när det är dags att sluta också. Faktum är att det är det svåraste beslutet för en författare.

Det finns lite olika approach för detta. Jag själv gör uppdelningen i att om jag ska skicka in manuset till förlag, eller om jag ska ge ut det själv.

I båda fallen involverar det andra människor.

Ska manuset skickas vidare till förlag sätter jag punkt efter den sista korrigeringen på skärm. Ska jag istället ge ut det på eget förlag så skriver jag ut det ytterligare en gång och låter någon annan läsa igenom det med fokus på stavfel och skiljetecken, korrigerar det som behövs, och sätter därefter inlagan för utgivning.

Men sen var det ju det där med vilopauser…

”Men jag har ju läst i en massa skrivtidningar att man ska låta sitt manus vila, och sedan redigera igen.”

Känner du igen det? Det är det absolut vanligaste tipset när det gäller redigering. Och det är sant också. Till en viss gräns.

Det är nyttigt att låta manuset vila, men lägg in viloperioderna mellan naturliga ”sjok” i arbetet.

Mitt eget upplägg är:

Första vilopausen: Mellan förstautkastet och det att du läser igenom det för första gången.

Andra vilopausen: Direkt efter faktakollen och de korrigeringar du gör i samband med den.

Tredje vilopausen: Innan du börjar flytta skiljetecken.

Fjärde, och sista, vilopausen: Innan du skriver ut det på papper och gör de sista korrigeringarna.

Det blir sammanlagt fyra viloperioder på, låt säg en månad vardera, och är fullt tillräckligt för att ge manuset den luft det behöver, men ändå säga stopp.

Det är nämligen så att ju längre du låter manuset vila desto längre tid tar det att bli klar med ditt manus.

Inget manus blir perfekt

För let’s face it: det kommer ALLTID vara så att du hittar saker att ändra på. Om du får chansen att publicera en bok på förlag och läser den ett år efteråt så kommer du garanterat tycka att det finns en uppsjö saker i den som är helt uppåt väggarna, men den är ute, den klarar sig och andra tycker om den.

Så för att sammanfatte det hela lite kortare: skriv din historia från början till slut, döda älsklingar som är uppenbart onödiga under tiden du skriver, redigera på ett genomtänkt och strategiskt sätt, ta inte för långa eller för många vilopauser under redigeringsarbetet. Och sätt punkt.

That’s it really.

Lycka till med dödandet!

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.