Efter festivaldöden: ”Jag ska aaaldrig mera dricka!”

Dela inlägg:

Jag var på rockfestival i helgen. Det var minst fem år sen. Jag tvekade in i det sista att åka eftersom jag på fullaste allvar inte trodde att jag skulle överleva. Och mycket riktigt dog jag festivaldöden i söndags.

Alltså, jag dog ju uppenbarligen inte på riktigt, men jag har aldrig varit så jävla bakfull i hela mitt liv.

Seriöst.

Jag vet att man brukar säga så, men jag menar allvar.

Jag vaknade glad i hågen och förmodligen fortfarande full på plats i Rejmyre i en husvagn (tack Gode vad-som-nu-finns-om-något-finns-som-vakar-över-oss-vilket-det-förmodligen-inte-gör-men-ändå) och tänkte att ”Det här var ju inte så farligt ändå. Det blev sent, visst, klockan var väl en halv sju på morgonen och det rann ner en del, men va fan.”

Sen försökte jag prata.

Det gick sådär. Eller rättare sagt – det gick inte alls. Jag hade tappat rösten.

För första jävla gången sedan stämbandsinflammationen i Tyskland under SObERs What Went Wrong? Tour 1996 i Europa hade jag tappat rösten.

Efter ett simpelt festivalpartaj!

Jag ska erkänna det: jag är inte särskilt bra på att säga stopp när det nalkas rock’n’roll-fest och jag inte har något särskilt jag måste göra dagen efter, annat än att försöka överleva bakfyllan vill säga.

Och särskilt inte när jag blir förärad sällskapet med en tjugo-something likasinnad galning som älskar att resa och babbla med löst folk på rockfestival lika mycket som jag.

Eller det vill säga: som inte vill vara sämre än en gubbjävel på fyrtiofem år. För faktum är att det nog var jag som såg till att det där dygnarpartajet blev av.

Vi var rätt slaka efter Saxons konsert klockan 01:00 på natten i öltältet på festivalområdet. Efter att ha stått och skrikit oss halvt fördärvade i varenda låt var egentligen alla krafter slut och när de stängde öltältet kändes det verkligen som om kroppen faktiskt behövde vila.

Men som vanligt på festival så tar partajviljan över, jag gick in i festövertalnings-mode och snart befann vi oss på patrull runt husvagnscampingen på jakt efter folk som fortfarande satt uppe och partajade.

Det hittade vi.

Och vi hittade det rejält. Efter att ha övertalat deras självpåtagna DJ att slå på vår skiva med SPEEDKING på högsta volym, skrikit med i varenda låt till festdeltagarnas lika stora förtjusning som förtret halkade vi slutligen runt sexsnåret på morgonen tillbaka genom daggvått gräs till vår egen husvagn.

Hela det här geniala upplägget resulterade alltså i att jag några timmar senare upptäckte att jag tappat rösten, för första gången på dryga tjugo år.

Väl hemma igen, efter tre långa och oerhört plågsamma timmar landade jag i soffan.

Och det var då eländet började…

Jag har aldrig varit så galet bakfull. Någonsin. Säkerligen både beroende på partajet men även ren fysisk överansträngning, alldeles alldeles för lite sömn och ett matintag under två dygn bestående endast av en delad hamburgertallrik på fredagskvällen, en mindre nachostallrik lördag lunch och en halv viltkebab på lördagskvällen.

Och just det, åldern. Antagligen. Även om jag förnekar det. Men jag är ju inte tjugofem längre. Tydligen.

Inte förrän flera timmar senare kände jag att jag förmodligen inte skulle komma att dö av bakfylla i alla fall.

Det är nu torsdag och jag har äntligen börjat känna mig som en normal människa igen. Och konstaterat att det är dags att ta en liten time-out.

Jag vet, det är skittråkigt, sommaren ÄR inte över än även om etablissemanget redan börjar tjata om höst (jag förstår inte varför folk har så jävla bråttom att starta upp hösten varenda år så fort semestrarna börjar ta slut) och jag brukar ju inte vara så bra på att hålla mina nykterhetslöften, jag erkänner det – trots det klassiska bakfylle-skaldandet: Jag ska aaaldrig mera dricka!

Icke desto mindre så tänkte jag lägga i en lägre växel ett tag.

Vi ska inom bara dryga tre månader bege oss iväg till andra sidan jorden på vår hittills (med den tid vi har på oss) längsta backpacking-resa. Vi är sjukt taggade på den!

Och jag måste fan vara fit for fight då!

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.