Det som väntar på andra sidan är bättre

Dela inlägg:

URSPRUNGLIGEN POSTAT 04.11.2015 23:32

Idag fick jag lite panik. Ni vet sådär när man får en lätt yrsel för att man sagt saker som man inte riktigt vet varför man säger.

Eller alltså, missförstå mig rätt, jag menade varje ord, men det blir så verkligt när man uttalar dem.

Och varje gång jag gör det så blir det sådär ångestjobbigt därför att jag kommer på att jag återigen kanske har gett mig ut på djupare vatten än jag kan bottna på.

Jag ska förklara mig lite närmare.

Det är kanske bekant för en del av er att jag i somras tog mitt pick och pack och sade upp mig från min fasta anställning utan plan på vad jag skulle göra sedan, helt enkelt därför att jag ruttnat på att harva i ekorrhjulet med något jag egentligen inte ville göra. Ytterligare en del av er kanske också vet att jag kort därefter började en utbildning på Medieinstitutet för att om två år kunna stoltsera med den vackra titeln Webbkommunikatör/redaktör med specialkunskaper i sociala medier.

Jag tänkte nämligen att eftersom det är eländigt svårt att försörja sig till hundra procent på eget skönlitterärt skrivande, eller spela musik för den delen, så måste jag ju jobba som normala människor ibland också. Sen vore det ju bra om det vore något som har med internet att göra, så att man inte är så geografiskt bunden, kanske till och med kan arbeta på distans, eller på andra sidan jorden om det skulle vara så. Så att jag hann med att pyssla med ”mina egna” saker också menar jag.

”Jag känner mig som en elefant i bur om jag måste jobba fem dagar i veckan 8-5 och vara bunden till ett kontor”

Nåväl. Vid lunchen idag satt jag och diskuterade våran första LIA-period (eller praktik med ett ord som vanliga människor begriper) och kom in på det där med att den här utbildningen faktiskt är utformad för att den ska ge jobb direkt efteråt i bästa fall.

Jag hävdade som vanligt när detta ämne kommer på tal att det här med jobb är ett knepigt kapitel för mig. ”Jag känner mig som en elefant i bur om jag måste jobba fem dagar i veckan 8-5 och vara bunden till ett kontor”, sade jag, mer eller mindre på rutin. Och: ”Jag trivs bäst med att ha en lite otrygg tillvaro, jag behöver liksom det för att känna mig på tå”, kom det sedan.

I vanlig ordning såg mina studentkamrater ut precis som mina tidigare arbetskamrater och många andra människor när jag yppar detta; som fågelholkar.

Och det är väl inte så konstigt. Här sitter jag och förkastar hela den livsstil som dagens samhälle bygger på, eller i alla fall strävar efter som jag ser det. Vem vill liksom inte jobba fem dagar i veckan och ha en trygg inkomst?

”Kort sagt: jag behöver en spark i arslet. Hela tiden.”

Jo, jag medger att det känns rätt soft när man börjar på ett nytt jobb som fastanställd. Man vet att man har någonstans att gå på morgonen där man förhoppningsvis är önskad, man vet att man får en lön varje månad och man vet att det är samma summa samma datum man får den. Tryggt, bra.

Och oerhört tråkigt.

För det är faktiskt som jag säger: jag behöver en lite svajande tillvaro för att känna mig levande. Jag behöver ibland en lite oviss inkomst för att boosta kreativiteten, jag behöver känna att det finns en början och ett slut på saker jag gör för att känna engagemang och glädje i det.

Kort sagt: jag behöver en spark i arslet. Hela tiden.

Och jag tror att de flesta faktiskt skulle må bra av att få det lite då och då. Även de som sitter på sina fasta anställningar på sina kontor eller verkstadslokaler eller butiker eller vad de nu gör. Att få byta miljö och lära känna nya människor, lära sig lämna saker bakom sig. Helt enkelt säga upp sig lite då och då, tvinga sig själv att gå vidare, tvinga sig själv att lita på sig själv och sin förmåga. Pånyttfödas.

”Vem är jag som kan sitta här och i princip önska att folk blir av med jobbet liksom? ”

Nu skriker alla som kämpar dag ut och dag in på sina arbetsplatser med något de helst av allt inte vill göra men ändå intalar sig att de vill, alla som förtränger det faktum att det de gör faktiskt är pisstråkigt, alla som skyller på det ena och det andra för att rättfärdiga sin ruttna tillvaro, alla som säger ”om det inte vore för att…”. Jodå, jag kan höra er ända hit!

Och jag förstår det. Jag fattar grejen! Vem är jag som kan sitta här och i princip önska att folk blir av med jobbet liksom? Besserwisserjävel!

Jag har en rätt speciell situation, det är jag medveten om. Jag är 43 år och har inga barn. Med andra ord är jag tillräckligt gammal för att vara såpass självsäker att jag 1) numera vågar sätta ner foten när jag inte känner att jag får ut något av saker och ting och helt enkelt gå därifrån. Allt med den enkla förklaringen att livet är för kort för att slösa på saker man inte trivs med och ”jag har definitivt inte tid att slösa någon tid på det; jag är ju så gott som död redan”. Och dessutom 2) Jag har ingen annan än mig själv att ta ansvar för. Två uppenbara fördelar.

”Förändring är skrämmande. Jävligt skrämmande till och med.”

Men det är inte riktigt vad det handlar om, för jag vill ändå hävda att förändring är av godo. För alla. Och den som inte är en total fuckup kommer att klara sig, jag lovar. Jag känner inte en enda som sagt upp sig utan att ha haft en plan B som det inte gått bra för. Som inte har hittat något nytt spännande att göra. Eller i alla fall något nytt. Och det gäller inte bara mogna barnlösa människor, utan familjefäder och -mödrar som en dag fått nog och bestämt sig för att gå vidare i livet.

Förändring är skrämmande. Jävligt skrämmande till och med. Otrygg tillvaro likaså, liksom ovisshet om vad som komma skall. Och det okända ska vi inte tala om.

Men det som väntar på andra sidan är bättre. Och är det inte bättre så är det i alla fall något helt annat. Och det är bra.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.