Därför borde internet dö

Dela inlägg:

Vi lever i en orolig tid. Säger folk. Vi lever i en snabb tid. Säger folk. Vi lever i en tid där internet och sociala medier spelar en allt större roll i våra liv – en roll som är helt oundviklig för att vårt vardagliga liv överhuvudtaget ska fungera. Säger folk. Vi lever i en tid då information sköljer över oss som en tsunamivåg och gör det svårt att sålla bland allt som skrivs och sägs och erbjuds på internet och i sociala medier. Säger folk.

Men är det egentligen så illa? Nej, naturligtvis inte. Det är värre.

Själv har jag ett flertal gånger spenderat månadslånga semestrar på platser där det varken funnits el, rinnande vatten eller andra moderniteter, än mindre internet och sociala medier.

Och jag har klarat mig alldeles utmärkt. Det har till och med varit väldigt skönt. För ett ögonblick, under några få veckor, har jag fått en glimt av hur livet var innan internet och sociala medier, innan mobiler, innan det massiva informationsflödet i alla kanaler fullständigt bombade en varje vaken stund av dygnet.

Och där och då vill jag bara skita i den moderna världen och leva resten av mitt liv på en tropisk jävla ö utan all digital dynga vi har här hemma.

Men jag skulle antagligen ruttna på att inte ha tillgång till internet och sociala medier. För jag är egentligen barnsligt förtjust i vad man kan göra med internet och sociala medier.

Internet och sociala medier är numera en förutsättning för att samhället överhuvudtaget ska kunna fungera.

Det upprätthåller hela verksamheter, det för folk samman och det kan till och med rädda liv. Eller åtminstone en tråkig helg.

Det är nästintill en nödvändighet idag att veta hur man ska kommunicera över nätet när den mesta kommunikationen sker på just nätet. Och jag kan se nyttan med det. Möjligheterna och nöjet. Men jag ser också nackdelarna med det. Och farorna.

Internet och sociala medier har också kommit att bli ett verktyg för all kommunikation, nästan en förutsättning för att överhuvudtaget ha ett socialt liv, för utan internet och sociala medier är kontakten mellan människor nästintill obefintlig.

Och det gäller inte bara kontakten mellan flyktiga kontakter och bekanta utan även kontakten med nära vänner, släktingar och snart till och med familj.

Jag har försökt utan det där. En kort tid efter att jag slutat på mitt förra jobb höll jag kontakten med en kollega som inte hade något konto i sociala medier. Istället använde vi vanlig telefon, helt vanliga röstsamtal alltså. Precis som på den gamla goda tiden.

Vi lyckades ringa varandra några gånger då och då under cirka ett års tid, stämma av hur allt var, bestämma träff på lokal och umgås in real life (som det numera så gammalmodigt heter) ett par gånger.

Därefter upphörde kontakten. Vi gjorde båda något halvhjärtat försök att ta upp den igen ett halvår senare men utan framgång. Det var inget som bestämdes, utan det bara blev så.

Jag är ingen bakåtsträvare, tvärtom. Jag har till och med satsat två hela år och runt 150 000 kr i studieskulder på en utbildning i webbkommunikation och sociala medier för att bli vassare på hur man ska kunna använda det i både det vardagliga och det professionella livet för att nå ut till fler, på rätt sätt.

Det är nästintill en nödvändighet idag att veta hur man ska kommunicera över nätet när den mesta kommunikationen sker på just nätet. Och jag kan se nyttan med det. Möjligheterna och nöjet.

Men jag ser också nackdelarna med det. Och farorna.

Tvivelaktiga organisationer, ja rentav farliga sådana, rekryterar medlemmar på nätet och sprider sin propaganda i sociala medier.

Världens alla galningar har kommit folk närmare, in i folks hem, in i folks liv. De kan påverka tjugofyra timmar om dygnet, vemsomhelst, varsomhelst, så länge mottagaren har en smart device eller dator, vilket en enormt stor andel av världens befolkning redan har, och fler blir de för varje dag som går, även i tredje världen-länder.

I tidningars och webbplatsers kommentarsfält trängs diverse amatörspecialister inom all världens ämnen och alla är de självutnämnda proffs, på allt. På sociala medier finns folk som spyr ut sitt hat över allt och alla i tid och otid hela tiden.

öga, siffror, blått
FOTO: TheDigitalArtist / Pixabay

Men missförstå mig rätt nu. Jag påstår inte att det här inte förekommit tidigare, att det skulle vara ett nytt fenomen som aldrig funnits förut. Naturligtvis är det inte så – ondska har alltid hittat sin väg.

Men vägen har blivit lättare. Slyet har rensats och grusvägen har asfalterats, för att använda en lite torr liknelse.

Den och de som innan internet skulle haft svårt att påverka, och kanske aldrig lyckats på grund av ekonomi, kontaktnät eller andra försvårande faktorer gör det nu snabbare, på platser långt från deras egna och i de flesta fall dessutom helt gratis.

Det är en farlig utveckling.

Men det är inte allt. Internet har inte bara förändrat spelplanen vad gäller propaganda, åsiktspåverkan och spridandet av hat. Internet har stulit vår oskyldighet.

Jag minns nämligen hur det var innan Facebook. Innan Twitter. Innan internet.

Det var en oskyldig tid. Världen kändes trygg, tillvaron kändes bra. Den var varm och spännande. Sverige var en säker plats, världen var en säker plats.

Efter att ha sett hur många som vill döda, lemlästa, våldta, hänga, skjuta, slita upp magen och äta inälvorna, avsätta, censurera, porta, utvisa, landsförvisa, bränna, fängsla, tortera, flå, halshugga och krossa folk som inte tycker som de, och nu talar jag inte om en specifik grupp utan om människor i olika sammanslutningar i alla hörn av världen inklusive Sverige, så är jag inte alls lika säker längre på att de flesta människor i grund och botten är goda.

Idag lever jag med ett slags vemod och molande oro i kroppen. Och jag känner en rädsla inför världen, framtiden och inte minst människorna i den.

Det är skrämmande och obehagligt.

Jag fortsätter förvisso att resa ut i världen, möta människorna i den och hoppas på att saker och ting inte är så allvarliga som vissa låter påskina, men jag gör det med en större försiktighet och en ny misstänksamhet som jag inte tidigare haft.

I grund och botten är de flesta människor goda. Det uttrycket var självklart för mig för några år sedan. Idag är jag inte lika säker. Efter att ha läst otaliga kommentarer, diskussioner och artiklar skrivna om det ena och det andra gjorda av till synes vanliga människor är jag inte längre lika säker.

Efter att ha sett hur många som vill döda, lemlästa, våldta, hänga, skjuta, slita upp magen och äta inälvorna, avsätta, censurera, porta, utvisa, landsförvisa, bränna, fängsla, tortera, flå, halshugga och krossa folk som inte tycker som de, och nu talar jag inte om en specifik grupp utan om människor i olika sammanslutningar i alla hörn av världen inklusive Sverige, så är jag inte alls lika säker längre på att de flesta människor i grund och botten är goda.

Jag finner mig numera oftare analysera vad människor säger och gör, och jag kollar numera upp folk, läser historiken på deras sociala medie-konton, vad de gillar för andra sidor, vilka deras vänner är och vad deras bilder föreställer innan jag bestämmer mig för vad jag tycker om dem.

Och jag vet att andra gör likadant med mig också.

Det gjorde vi aldrig förut. Tanken skulle inte ens ha slagit oss.

Den spontana kritiken mot den här krönikan kan ju såklart vara att jag inte borde blunda för verkligheten. Att jag är en fegis som vill leva med skygglappar.

Kanske är det bara bra att vi fått upp ögonen för vad som händer i världen? Att få reda på vad människor verkligen tycker?

Det finns en poäng i det argumentet. Men samtidigt måste jag påpeka det som också är helt oundvikligt. Att det kanske är internet som snabbt och effektivt gjort oss till något annat än vi i grund och botten är.

Människan har alltid varit, är och kommer alltid att vara ett flockdjur. Mänskliga beteenden och framförallt flockbeteenden kommer alltid att dra med sig människor.

Och ondska har också alltid haft en starkare drivkraft än godhet. Ondskan slår sig fram, kräver sitt utrymme, spelar på rädsla och skrämmer folk till konformism och lojalitet – det har den alltid gjort.

Godheten däremot vädjar endast till godheten inom oss, och hoppas att vi ska följa den. Den tvingar sig inte på någon, för det kan den inte. Då är den inte längre godhet.

Det är här som internet och sociala medier stjäl allt vi egentligen är. För ondskan vet hur man utnyttjar dem, och ondskan vet hur vi tänker och fungerar. Och ondskan har en väldigt friktionsfri väg att gå för att sprida ut sig och infektera sinnet hos folk, skrämma dem till medhåll oavsett hur goda de egentligen är.

Det är därför jag önskar att internet en dag bara skulle lägga sig ner på marken och säga: ”Nej, nu har det fanimej gått för långt. Ni fattar ju inte vad jag ville göra för er, jag slutar.”

Och sen bara dö.

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.