Bli en litterär rockstjärna

Dela inlägg:

URSPRUNGLIGEN POSTAT 21.09.2016 11:08

Är du en mentalt stark jävel? Blir du sporrad av motgångar snarare än knäcks? Tror du att du är någon? Grattis! Då kan du bli en litterär rockstjärna!

Idag drömmer var tredje svensk skriva en bok. Några raka svar på varför finns egentligen inte, bara att man vill skriva en bok. Ett par troliga orsaker är antagligen för att få synas, få bekräftelse.

För idag är författare lika synliga och delaktiga i media som vilken kändis som helst. Vissa är nästan rockstjärnor, fast litterära sådana.

Facebook och Twitter räcker inte

Men att vara författare är ingen dans på rosor. Det är mer än att synas på Facebook och twittra regelbundet. Det är ett hårt jobb som inte passar alla.

För det första måste du vara disciplinerad. Klarar du inte att jobba utan piskor från en arbetsgivare men ändå prestera funkar det inte.

Du måste kunna konsten att avsätta tid för ditt skrivande, helst varje dag.

För det andra måste du ha någon form av talang. När alla kan publicera innehåll och nå ut i bruset med snygga hemsidor, Facebook och Twitter eller egenutgivning så måste du kunna producera texter som åtminstone håller någorlunda kvalité, annars drunknar du i det.

Men framförallt måste du vara en mentalt stark jävel. Klarar du inte att ta kritik och motgångar så kommer du bli knäckt lika fort som Helena Bergström visar tuttarna i en Colin Nutley-film.

En riktig skitstorm

För de allra flesta med författardrömmar är fortfarande det yttersta målet att bli utgiven på ett traditionellt förlag. Och då duger inte halvdant bloggskrivande som vapen. Att konkurrera med andra aspirerande amatörer är en sak, att göra det med etablerade författare en helt annan. Och förlagens lektörer är knappast lättflirtade.

Den som någon gång skickat in ett manus med flera timmars arbete inpräntade som en vattenstämpel på varje sida till ett traditionellt förlag vet vad en refusering är – det där avskalade brevet där det står att de tackar för att de fått läsa manuset men att de tyvärr beslutat sig för att inte ge ut det.

Den första gången har du kanske inga större förhoppningar om att bli antagen. Refuseringsbrevet kan då till och med kännas lite smickrande. ”Någon på ett riktigt förlag har faktiskt LÄST mitt manus!” ungefär.

Den andra gången känns det där torra refuseringsbrevet lite tristare. Du har ju faktiskt blivit bättre på att skriva sedan ditt första manus. Något lite mer kunde de väl bemöda sig att skriva om din bok, som ju är det bästa du skrivit.

Tredje gången börjar det kännas mer eller mindre som ett hån. ”Va fan, jag skriver ju minst lika bra som den där jävla Joakim Tratt!” (OBS! fingerat namn.)

Har du istället redan från början valt att inte ens försöka med traditionella förlag utan istället satsar på egenutgivning är det andra saker som stör dig. Din bok får inte alls den uppmärksamhet du hade hoppats på. Dina vänners uppmuntrande kommentarer känns kanske inte helt uppriktiga alla gånger, och de du inte känner som trots allt köpt din egenutgivna bok är märkligt tysta.

Eller så får du en riktig skitstorm.

Hur som helst så är motgångar, ibland oförtjänt kritik och utebliven uppmärksamhet något du måste vänja dig vid i början av din författarkarriär.

”Hur är det möjligt? Jag har ju över 1000 följare på Twitter!”

Om vi lägger kvalitetsaspekten åt sidan – många aspirerande författare är faktiskt förvånansvärt duktiga och förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än de får – så är det ändå en verklighet man måste vara mentalt förberedd på om man nu tänker bli författare.

Det spelar ingen roll hur många följare du har på Twitter, eller hur många som läser din blogg. Den popularitet du tjänar på den verksamheten kanske har allt annat att göra med ditt egentliga skrivande. Du kanske är bra på att dra skämt på Twitter, du kanske är en jävel på att interagera med folk på Facebook eller du kanske helt enkelt är bra på att marknadsföra dig själv med hjälp av andras innehåll.

Det är först när läsarna möter din text som du blir bedömd på allvar. Och för att dina texter ska hålla måttet så måste du skriva. Och skriva. Och skriva. Och det är där den där killen vi alla känner kommer in i bilden.

Sista dansen med Jante

Jantelagen är Sveriges största trademark efter IKEA och köttbullar. Tyvärr främjar inte Jante ditt ego – det ego som behövs för att uthärda den tuffa verkligheten som drömmande konstnärssjäl.

Men missuppfatta mig rätt här nu; att tro att man är något betyder inte att man måste göra avkall på sin ödmjukhet. Många verkar nämligen tro det.

Det går utmärkt att kombinera en stark tro på att man faktiskt är någon att räkna med och en ödmjukhet där man både stöttar och uppmuntrar sina författarkollegor.

Därför vill jag bestämt hävda att du bör ta sista dansen med Jante ganska omgående om du tänker framhärda i din strävan.

Att bli en litterär rockstjärna

Har du en naturlig fallenhet för att bli sporrad av motgångar snarare än knäckt har du också en fördel i din kamp.

Det går inte att, som Ida Therén i sitt Walraffreportage i Svenska Dagbladet (betalartikel) så ypperligt beskriver hur det kan låta hos outgivna författaraspiranter, gå runt och släpa på tankar som: ”Chansen till en ung debut är förbi. Jag sitter och värmer avbytarbänken med mina fem värdelösa romanmanus, artigt applåderande medan yngre förmågor glider ut på spelplanen. Ibland har jag tänkt att jag kanske bara borde fatta vinken och ge upp.”

Låter du sådana tankar ta över ditt bräckliga konstnärspsyke är du snart slut.

Att bli författarrockstjärna är tack och lov inte ett yrke där du måste vara ung (betalartikel) och snygg för att lyckas. Det går lika bra att bli författare när du fyllt femtio, som att vara tjugo nånting, eller trettio. Det är ofta till och med en fördel. I det här yrket om något är åldern bara en siffra.

Enda nackdelen om du lyckas väldigt sent är väl att när du väl lärt dig att skriva såpass bra att det börjar rulla på allvar så är det dags att dö. Sort of.

Å andra sidan har du ju då i alla fall lämnat efter dig något förhoppningsvis bestående till eftervärlden.

Så. Jag har mässat klart nu. Vill du fortfarande bli författare efter denna svada av hot och pessimism angående författaryrket så räta på ryggen, säg att du är någon (åtminstone till dig själv) och fortsätt skriva, skriva, skriva.

Eller som Charles Bukowski sa: ”If you’re going to try, go all the way. Otherwise, don’t even start.”

Dela inlägg:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.